Agnes

Det är krävande för psyket det här att gå hemma sjukskriven. Jag tror lite att jag gör upp någon slags romantisk bild i hur det är att ha en vanlig vardag, med jobb eller skola. Har glömt bort hur det är (skratta ni, men två månader sjukskriven och du blir helt knäpp) att ha saker att göra, att ha en mening.

 

Det spelar ingen roll om jag går upp tidigt, jag har inget att gå upp för egentligen. Jag vet inte vad jag ska eller vill göra med all tid jag har. Jag lagar mat, men jag kan inte laga mat hela dagarna. Att vattna blommor tar tre sekunder. Jag kan gå och träna, men kroppen orkar inte så mycket. Jag kan gå och simma lite, gymma lite eller ta en promenad på de dagar jag mår bra, men det är över på 1.5 h. Vad ska jag göra med resten av timmarna på dygnet?

Jag blir stressad av att inte jobba, att inte göra något. Det känns som jag sitter bort mina dagar. Jag klarar inte ens av att sitta och fokusera tillräckligt länge för att titta på en film eller serie. Jag måste göra saker, men jag vet liksom inte vad. Jag går för närvarande och väntar på kontakt med försäkringskassan för att diskutera flexibel sjukskrivning, som kanske gör att jag kan jobba litegran. Men det lär ta tid innan det är fixat. 

 

Det här låter kanske som världens minsta grej men det har faktiskt varit det absolut jobbigaste med att vara sjuk. Att vara sjukskriven och bara gå hemma. I somras var jag sjukskriven i flera månader och jag gick på väggarna precis som nu. När jag fick komma igång med jobb igen på hösten så var det så mycket lättare. Visst, det tog på kroppen och det var tuffare vid behandlingarna för att kroppen var tröttare än innan, men jag mådde så mycket bättre av att göra något. Mitt psyke tål inte mer enformighet. 

 

Nu ska jag gå hem med Teo och sedan iväg på Yoga. Alltid något.