Torsdagsoro

Idag har jag varit ledig och bland annat tagit en sväng till Överby med mamma och köpt vandringsmat och vandringkängor till nästa vecka. Jag var också inne och kikade glasögon som ni vet och nu ikväll tränade jag på gymmet (lite styrka och sedan rörligthetspasset). 


Något som har börjat krypa i mig lite de senaste dagarna är att röntgentiden närmar sig. Eller kanske framförallt läkarbesöket efter röntgentiden närmar sig. Den 4e september så ska jag till läkaren och få reda på röntgensvaren. Om den misstänkta tumören växt eller inte, om det ser bra ut eller om det uppkommit nya. Den 1a september börjar jag köra skift och tre dagar senare så står domen ifall jag kommer kunna fortsätta eller inte.

Jag pratade med det med mamma förut och vi kom fram till att man känner lite "det man inte vet har man inte ont av" när det gäller det här. Vi vill nästan inte veta. Jag känner att jag sympatiserar betydligt mer med folk som skippar sina återbesök och rutinröntgen. Förr kunde jag inte förstå varför man skulle skita i sånt, jag tyckte det var vårdslöst med sitt eget liv. Men jag förstår helt och fullt nu.

Jag har inte oroat mig under hela sommaren eftersom jag vet att jag ändå inte kommer få veta förrän i augusti om en eventuell tumör växer i mig. Men så fort det börjar närma sig D-day så börjar jag noja. Jag vill av hela mitt hjärta att röntgen ser bra ut. Jag är äntligen påväg någonstans i livet igen, min kropp svarar på träningen och jag känner mig så frisk. 

Jag sa det till mamma förut att visst, det skulle suga att behöva gå igenom fler operationer eller fler cellgifter men jag kan ta det. Det som hade varit så jäkla psykiskt jobbigt hade varit att veta att jag missar något nu. Jag missar isåfall min jobbchans, jag missar min återuppbyggnad av min hälsa. Allt sätts på paus igen. Jag vill inte.

#1 - - Caroline:

Det kommer bli bra! Jag vet att det är den minst lugnande frasen man kan få inför något sånt här och vill mest slå folk som säger så men jag tror starkt på dig tjejen! Du kommer klara detta 🌸 Varje dag sen jag börjat jobba o fått mitt liv tillbaka är jag rädd att det ska vändas upp o ner igen och börja om på ruta ett, jag klandrar mig själv för att jag äter en kanelbulle då o då och har en inre debatt med mig själv att "om jag skippar dem här sötsakerna kanske det inte kommer något nytt och visst värderar jag min hälsa framför sötsaker" sådana tankebanor sitter där föralltid och jag kommer vara lika rädd om 5 år efter min sjukdom som nu efter 15 månader efter ... Relaterar så mycket
Kramar på dig!

Svar: Åh ja! Precis sådär! Det där med kanelbullen är så sant. Jag har nästan blivit lite rädd för socker. Råkade äta grädde med socker i (trodde de va vanlig) för ett tag sedan och efter en mun så får jag smått panik och känner att nu jäkla tumörerna till. Kanske aldrig kommer undan med det..
Agnes