Kvällstankar

Jag har tänkt lite. Sen jag blev sjuk så har jag ofta hört att jag är så stark, och att jag hanterar det här beskedet och allt som kommer med det, så himla bra. Nog är det många som säger det för att de inte vet vad annars man ska säga, men jag tror faktiskt många också tycker det. Jag tycker det, utan att försöka skryta. Men jag har också ägnat mycket tanke åt kring varför jag mår så bra när alla andra i min situation verkar må så mycket sämre (javisst, jag har definitivt dippar men över lag). Jag skulle inte säga att jag är särkilt mycket gladare eller starkare än så många andra, jag är inte heller dum i huvudet och inte förstår allvaret i min situation. Jag trodde länge efter mitt besked att jag helt enkelt var i chock och inte kunde processa vad som hade hänt mig och att mitt stora meltdown snart skulle komma. Visst, jag grät ibland. Jag var rädd ibland. Men oftast levde jag på som vanligt. Lycklig (eller åtminstone känslomässigt stabil). 
 
Så varför har jag inte blivit deprimerad, sjukskrivit mig från jobbet för psykisk ohälsa? Jag har till och med (tillåt mig att skratta inför detta) både tre och fyra gånger tänkt att jag kanske är lite känslomässigt blockad och inte har samma förmåga att känna känslor som normalbefolkningen. Har dock samtliga gånger kommit fram till att det absolut inte är fallet. Om jag någonsin tänker detta igen så ska jag minnas mina föräldrars berättelser om mina 20-minuters raseriutbrott jag hade varje dag i flera år som liten. 
 
Med risk för att få detta att låta som att jag tror att jag är Gandhi och har hittat svaret på alla världens frågor vid 22 års ålder (hej storhetsvansinne, hejdå ödmjukhet) så tror jag att mycket beror på att jag tillåter mig själv att känna alla känslor. Jag stänger inte inne några känslor. Det betyder inte att jag ställer mig mitt i stan och skriker eller börjar grina i kassan på Ica, men att jag försöker våga tänka på det som är jobbigt. Att jag i små, små doser tänker på t ex döden istället för att tränga bort tankarna tills de blir så stort att det exploderar och hela världen kraschar under mig. Tillåter mig själv att vara glad, ledsen, arg, förvirrad, förväntansfull. Tillåter mig själv att vara rädd, men inte rädd för känslor. I alla fall försöka intala mig själv att det är inte hela världen att vara ledsen, för då tror jag det snabbare går över.
 
Ah, jag vet inte. Babblar mest på nu. Det här är en teori jag har. Det kanske bevisar sig om ett tag att jag har helt fel. Att jag faktiskt kommer få de där meltdownet tillslut. Vem vet. Men jag tror oavsett inte att alla de memes som cirkulerar på nätet, "positive minds, positive vibes, positive life" eller liknande, egentligen är rätt väg. Eller framförallt föreställningen om att livet i dess normala skede är enbart lycka och att allt som avviker från det är skrämmande och ett problem. Om man tror att livet enbart innefattar att vara lycklig hela tiden så kommer man ju inte ens kunna hantera att maten tar slut i kylskåpet innan man har hunnit handla nytt. 
 
Det är som jag alltid har tyckt, att livet känns aldrig så lätt som precis efter man har gråtit rejält.
#1 - - Carro :

Nej va läskigt! Har exakt samma tankesätt och har reagerat på samma sätt, alla trycker på med att jag är så stark och ja jag håller med i jämförelse med många andra skulle man kunna säga att jag är det , samtidigt har jag bara åkt med på tåget och alltid varit i bra händer så det hjälper nog mycket :)
Men man märker det genom din blogg också att du hanterar det bra och har en sund syn på livet trots motgångar. Kramar!

Svar: Haha! Börjar undra om du är typ min dolda tvilling eller nått, så himla mycket gemensamt! 😅
Vad skönt att jag inte är själv om att tänka som jag gör!
Agnes