Något man inte pratar om särskilt mycket
Det här kommer bli ett lite intimt inlägg, så kommer hålla det kort för är inte helt bekväm med det. Men jag känner ändå att det finns ett värde in att berätta detta. Dels för er som läser min blogg som också har haft cancer, och därför kan få lite hopp. Men också för alla andra, för att ni ska få ta del av den verklighet som cancer kan vara.
När man fått så mycket behandlingar som jag har fått (eller betydligt mindre också för den delen) är det hög risk för att mensen försvinner, möjligheten att få biologiska barn försvinner och klimakteriet börjar i förtid. Det har hållt sig bra för mig, genom alla år till min läkares förvåning.
Men sen april har jag inte haft någon mens. Först var det skönt. Tänkte att det nog berodde på de nya p-pillerna. Skönt att slippa. Men sen kommer oron. Är det slut nu på riktigt? Pallade inte kroppen längre? Är barn en omöjlighet nu? Kommer klimakteriet när jag fyller 23? osv.
Fram tills igår kväll! Mensen är tillbaka. Har aldrig varit lyckligare över att ha denna märkliga, smärtsamma biologiska kvinnliga funktion. Så det var bara det jag ville berätta, lyckan. Slut på intimiteten för ett tag.
Inte trodde man väl att man skulle vara lycklig för att sin mens kommer innan man vart sjuk? Det är fint på något sätt att få en ny syn på kroppen och kvinnligheten och att uppskatta det faktum att kroppen funkar som den ska! Håller tummarna för både dig och mig att biologiska barn är ett faktum i framtiden ☺️🌸 (En som också har fungerande mens igen efter att den la av 7 månader )