Att förvänta sig reaktioner från sig själv som inte kommer
Jag förväntar mig alltid så stora reaktioner i min kropp när någonting avgörande är påväg att hända. Jag förväntade mig att jag skulle gråta av glädje på min student, men nej (även om de i och för sig var den bästa dagen i mitt liv). Jag förväntade mig att jag skulle bryta ihop och gå in i ett mörker dagarna efter jag hade fått mitt cancerbesked, men nej.
Alla de stora reaktionerna verkar komma när man som minst anar det istället. Som på en stenmur en sommarkväll i Grebbestad för två år sedan eller på en helt vanlig promenad runt Skräcklan.
Imorgon får jag min sista behandling (vad jag vet nu). Jag har varit i den här situationen två gånger innan och varje gång har det varit ett sådant antiklimax efteråt. Jag förväntar mig känna så mycket lättnad och det förväntas av mig att jag ska vara så lycklig, men det känns ofta ganska tomt. Skönt visserligen, men lite oroligt. Som vilken dag som helst.
Jag vill bara att morgondagen ska passera illa kvickt, tillsammans med resten av veckan då jag troligen kommer må dåligt. Precis som efter vilken behandling som helst. Imorgon är det sista behandlingen som jag har planerad hittills men jag vet att det kommer inte vara så särskilt storslaget, utan vardagen kommer smyga sig in utan pompa och ståt.
Bara för att sista droppen går in i blodet imorgon så är det ju inte slut imorgon. Jag kommer fortfarande vara trött, illamående, hes om halsen, något förstoppad, ha synbortfall och känna mig klen i några dagar till.