Kvällstankar om motorik och rädsla
Jag har tänkt mycket det senaste på att jag sedan jag fick cancer har blivit så rädd för att min kropp inte ska klara av vardagliga situationer. Tanken av att lyfta upp tunga saker (eller värst av allt - barn eller djur som är levande varelser!) gör mig livrädd eftersom jag tror att jag kommer tappa det/dem. Att gå nerför i trappor i någorlunda snabb fart är också läskigt eftersom jag är rädd att snubbla och ramla. Jag blev så sugen att springa på löpbandet förut men vågade inte eftersom jag fick för mig att jag isåfall skulle snubbla mitt på gymmet.
Jag har blivit så himla feg (och då var jag ändå väldigt feg redan innan). Trots att jag vet och känner att min rygg kommer att hålla så är jag så himla rädd att jag en dag kommer ramla och så bryts ryggen. Förmodligen är den stabilare nu än tidigare med en ryggrad som hålls fast av metallstag, men det gör mig inte ett dugg mindre rädd.
Jag försöker varje dag att utmana mig ändå. Att skutta ner för trappan, att försöka lyfta den lite för tunga lådan. Men jag undrar om jag någonsin kommer känna mig trygg i att min kropp klarar att leva normalt? Ibland kan jag bli så avundsjuk på andra människor som går runt och verkar så självsäkra i sin kropp, som är så övertygade om att deras kropp fungerar som den ska att de inte ens fallit dem in att den skulle kunna misslyckas med något. Eller är det ingen som känner så kanske? Jag skulle i alla fall vilja känna så.
Förstår precis! Efter mina behandlingar var klara undrade jag om jag någonsin kommer kunna lyfta en vikt igen ?!? Om jag säger såhär nästan 1år sen sista behandling o 12 skruvar i nacken så är det att jag rider igen , precis på samma nivå och lika stor häst som förut och de va jobbigt i början (kände mig osäker, svag, dålig kondis) men blivit så mycket bättre och känns precis som förr nu!
Men ett intensivt pass i grupp på gymmet kommer nog tyvärr aldrig hända igen för min del, kroppen är alldeles för okoordinerad för det 😕