Agnes

Gradvis försvann det bra humöret och ersattes av en klump i magen när jag åkte där på 90-vägen hem. Imorgon är det läkarbesök. Jag ska få reda på om röntgenbilderna ser bra eller dåliga ut. Om den misstänkta tumörpricken i lungan är i samma storlek eller om den har ökat. Om det tillkommit fler. 

Har somnat med hjälp av sömtabletter denna helgen. Jag har inte ens testat att försöka somna av mig själv. Tagit en direkt när jag lagt mig. Räknat ner och tänkt "snart kickar sömntabletten in" och undvikit att tänka på måndagen som ger mig ångest. 

Varje sekund när tankarna ändå tränger fram så spelar jag upp i minnet från förra hösten, när jag efter tre månader skulle till läkaren - säker på att allt var fint - och så sa de att två nya tumörer uppkommit. Det känns så orimligt att det skulle kunna vara på något annat sätt denna gången, men å andra sidan måste jag ha hoppet kvar eftersom jag har gjort planer för hösten.

En av de saker jag tog upp som "rädslor" under rehabiliteringslägret på Brännö med ung cancer i våras (om ni kommer ihåg) var just detta med rädslan av att planera något långt fram. Ifall jag inte skulle kunna så skulle det göra mig så besviken. Men de sa till mig att jag måste fortsätta att planera och hoppas på en framtid, så jag försöker med det. Men jag är så himla rädd att det ska göra dubbelt så ont nu när jag har mer att förlora på det.

Tankar, nu hamnade jag där igen. Ska försöka hålla mig upptagen av annat nu ikväll och sedan sömntablett till morgondagen. Håll tummarna för mig hörni.