Agnes - Ett år (nästan) med hår.

Ett år (nästan) med hår.

Nästa månad är det ett år sedan jag fick mina senaste cellgiftsbehandling. Nu har jag ju inte direkt varit skonad från andra typer av cancerbehandlingar för det (operation, strålning, tabletter osv), men just cellgifter är något särskilt. Det är fruktansvärt. Men jag tänkte vi skulle kika lite på hur mitt hår har växt sedan dess. Kul att se hur långsamt (eller fort?) hår egentligen växer.

I MAJ förra året. Inget hår alls. Använde peruk dagligen, gick endast utan hemma.

En knapp månad efter sista behandlingen, i JUNI, så hade det börjat växa ut lite luddigt hår. Detta är den värsta perioden. Såg ut som en gammal gubbe på skallen, haha. Då var det bättre att vara helrakad.

Fortfarande ganska luddigt en månad senare, i JULI. Har förstått att det första håret som kommer ut liksom är skadat av cellgifterna, och det märktes nästan. Torrt, luddigt och glest.

I AUGUSTI täckte håret hela huvudet, om än otroligt kort. Jag provade några dagar utan peruk, här på röntgen t ex. När vi var på semester i Jämtland med familjen så tog jag inte ens med mig peruken, utan gick utan hela veckan.

I SEPTEMBER "kastade" jag peruken. Denna bilden las upp på min instagram. Håret var fortfarande kort, men jag var så trött på att ha peruken. Var mest nervös för att gå till jobbet utan peruk (pga möter så otroligt mycket människor där). Men fick så mycket fina reaktioner som stärkte mig så det kändes snabbt helt naturligt.

I OKTOBER började håret tjockna till ganska mycket.

I NOVEMBER åkte vi till Australien och då var det skönt att ha kort hår i den hysteriska värmen. Märkte att saltvatten hade en mycket positiv effekt på mitt väldigt mjuka hår. Införskaffade mig saltvattenspray när jag kom hem.

I DECEMBER. Ju längre håret blev - desto tydligare blev mina virvlar i håret igen. Jag som hade hoppats att de skulle försvinna magiskt när håret växte tillbaka, haha.

I JANUARI började håret bli så långt att jag kunde sätta upp små minitofsar. Bar det inte in public, för de såg rätt sjukt ut, men hemma. Har alltid älskat att sätta upp håret i tofs och känna hur det stramar åt lite. Har verkligen saknat det under åren utan långt hår, så det var en lycka att kunna göra det igen.

I FEBRUARI kunde jag till och med fläta håret.

I MARS. Har fått klippa mig själv i nacken typ varannan vecka sedan några månader tillbaka för att undvika hockeyfrill. Det är med varierande resultat. Senast blev väldigt skevt, haha.

Idag, APRIL, nedkammat helt för att se längden.

Jag kan ibland sakna hur snygg jag kunde känna mig i min peruk, men generellt är jag så himla glad över att jag får ha mitt egna hår. Det är en helt annan grej. Det är en befrielse att inte hela tiden behöva tänka på om peruken sitter fast, om den sitter snett, om någon skulle tycka det är konstigt osv. Att få känna sitt riktiga hår blåsa i vinden. Tycker till och med om min färg på håret, den som jag hatade så mycket förr att jag färgade håret i flera år.

Jag är så tacksam över att jag kunde hitta en peruk som funkade så bra och som jag trivdes så med, men jag känner spontant nu att jag aldrig vill gå tillbaka till peruk, inte ens om jag tappade håret igen. När jag fick min diagnos för drygt tre år sedan så var jag en helt annan person, och den personen behövde en peruk. Men jag har växt sedan dess, det känns inte längre lika viktigt att tänka på hur jag ser ut. Inte för att man per automatik är mindre snygg med kort hår, men att som tjej ha väldigt kort hår i ett samhälle där långt hår är normen så kan det ibland kännas så. Men jag bryr mig inte så mycket längre faktiskt. Så länge jag ser hel och ren ut så hoppas jag att min personlighet gör resten, haha.