Ett kaos både ute och inne

(null)
Vaknade upp till ett mindre snökaos idag. Minns att när jag strålades för två år sedan (på lungan) så var jag nere i Göteborg i åtta dagar och då var det också flera dagar med rejält snökaos då vi knappt kunde ta oss ner i tid. Det kanske är en återkommande grej universum ger mig när de "stormar" i mitt liv, haha. 

Igår var jag nere i Göteborg med mamma för strålning nr 2 och den gick bra. Det var en värre dag rent psykiskt. Det är lite svårt att förklara känslan. Jag är så trött hela tiden (av vad jag förmodar är kortisondosen, eftersom jag i princip slutat med alla andra tabletter). Jag har så mycket tankar i huvudet som snurrar i och med allt detta (inte så himla konstigt egentligen, hela min värld rasade ju samman på ett vis på bara 2-3 veckor) men det är som om hjärnan inte orkar sortera tankarna, de bara yr runt i huvudet som ett slags inre snökaos. När jag försöker tänka rationellt och komma till roten av problemet "är jag hungrig?", "är jag trött?", "är jag ensam?" osv så hittar jag aldrig ett slut.

Igår förmiddag blev det för mycket. I bilen ner så kände jag ett tryck över bröstet, när jag satt och väntade på strålningen så sprutade tårarna "för ingenting", efter strålningen så hetsåt jag i mig lunchen fast jag inte var hungrig, konstant med den där känslan av att det kryper i mitt bröst av panikkänslor men jag kan inte ta mig därifrån. Tillslut gick vi ner till bottenvåningen och jag fick lägga mig i mammas knä och sova på en bänk i 40 minuter igen, då lättade det lite. 

Sedan hade vi ett snabbt besök hos ortopedkirurgen som var det mest glädjande på hela dagen. Ha var lugn och ingav trygghet, sa att "vi har sån koll på dig här nere alla våra ryggortopeder och vi har följt dig länge". Han gjorde lite tester på mitt ben och kallade mig stark (haha, när benet som max lyckades darra till lite av muskelanspänningen när jag försökte lyfta benet) och han var "mycket positiv" till att kortisonet och strålningen skulle rädda mycket av nerven och att benet skulle återhämta sig bra (kanske inte helt och fullt, men bra). Det slutade med att jag och mamma skrattade halva vägen hem till Vänersborg av lyckan. 

Idag ska jag som sagt ner till Göteborg igen, strålning nr 3. Idag har Sofia ställt upp som chaufför (stackare, det är verkligen busväder). Jag ska försöka bita ihop och hålla humöret uppe idag. Ta med mig mellanmål och kanske napa i bilen för att hantera dagen. Sen vila i eftermiddag. Härda ut, helt enkelt.
#1 - - Jonas H:

Har inte läst din blogg på några veckor och tänkte att jag hade haft en påfrestande tid, så har du varit med om en jävla storm under tiden. Jag tänker på dig och hoppas på det allra bästa. Glöm inte bort att försöka leva samtidigt som allt det här händer, men det vet du mycket bättre än jag!

Svar: Ja, det sker snabbt ibland. Svårt att ställa om. Hoppas du inte haft det allt för jobbigt heller under de senaste veckorna!
aggeoa.blogg.se