Positivt och negativt

Idag har jag mått både mycket bättre och mycket sämre. Jag har inte haft ont! Inatt var första gången jag inte behövde ta extra smärtstillande, och under dagen har jag faktiskt inte tagit ett enda morfinpreparat eller en enda alvedon. Jag har inte behövt! Jag har tagit två promenader (obs korta) varav en var hem till mamma och pappa där jag hängde i några timmar nu på kvällen. Den där nervsmärtan som varit i höften har inte gett sig till känna på hela dagen, fantastiskt! Hoppas det håller i sig.

Det som har varit mindre bra är min trötthet. Ja, men det är väl inte så farligt, tänker ni då, men jag har aldrig varit med om någon sådan trötthet innan. Jag skulle vilja sova 24 timmar om dygnet. Har inte varit pigg en enda sekund idag och hade jag tillåtit mig att bara vila i min säng på kuddarna så tror jag nästan att jag hade sovit tills kroppen glömmer bort hur man andas. Så känns det. Mitt huvud är grötigt och jag har otroligt svårt att fokusera på något. Lösa korsord, läsa eller bara skriva detta gör mig helt slut. Sedan är det även den där äckelkänslan i kroppen som jag tror kommer från kortisonet som vägrar ge med sig. Det spelar ingen roll hur noga jag borstar tänderna eller hur hårt jag skrubbar min hud i duschen, det är som ett lager av sjukdom har invarderat min kropp och jag känner mig så ofräsch fast jag är helt nyduschad. 

Men, nu ska vi fokusera på det smärtfria. Förhoppningsvis är det strålningen som minskat svullnaden (och tumören?) som gör att nerven inte längre ligger lika klämd. Då kanske jag (om jag får energi någon gång igen) kan träna upp muskulaturen i benet så att funktionen blir bättre. Jag får ta en dag i taget helt enkelt, mer orkar jag knappt. Imorgon ska vi ner till Göteborg och strålas igen (eller vi och vi, jag ska strålas men mamma är ju med mig ner). Då får man gå och lägga sig halv åtta på kvällen utan att det är konstigt, tycker jag.