Agnes

De här bilderna tog Lisa på mig igår och jag blev så full i skratt. Nu vet jag ju om att jag generellt sett är ganska ofotogenisk men dessa bilder är ju steget längre. Jag är ju också väldigt medveten av att jag har svullnat upp mycket, framförallt i ansiktet, av kortistonet. Jag ser det varje gång jag går förbi en spegel och jag känner det liksom i kinderna när jag ska tugga maten ibland. Jag får liksom som kramp och måste ta pauser (bara det är ju skrattretande roligt samtidigt som det är så jobbigt). Men det som är så komiskt med hela situationen är ju att det inte bara är att jag svullnar utan att en biverkan också är att jag blir så himla hungrig och sugen på mat så förutom att det rent fysiskt syns att jag svullnar så äter jag hela tiden. Verkligen hela tiden. Allt är gott också. Tomater och lök som jag alltid petar bort på burgarna stannar nu kvar. Den där extra portionen åker nästan alltid ner.

Men det jag tycker är så befriande är att jag känner att jag uppriktigt inte bryr mig. Visst, det ska bli trevligt att kinderna blir mindre när kortisonet trappas ner. Framförallt för att det som sagt är jobbigt att få kramp när man äter, men också för att det är kul att inte se ut som en hamster. Men att jag lagt på mig lite, att jag äter lite för mycket för det jag tränar i nuläget - jag bryr mig inte. Jag mår bättre. Jag trodde att det skulle ge mig mer ångest pågrund av det fetthatande samhället vi lever i. Jag trodde det skulle trigga mer i mig att se min kropp förändras till någon som frångår idealet av vad en kropp ska se ut (nu vet jag att det egentligen är hemskt att prata om min kropp som om den har förändrats något enormt, för den är ju förtfarande väldigt normsmal och räknas förmodligen fortfarande som på gränsen till undervikt snarare än något annat, men den har ju förändrats och den resan trodde jag skulle påverka mitt huvud mer negativt). 

Men jag känner inte att det är ett problem, och jag ville dela med mig av det. Det gör mig lycklig. Jag känner mig älskad av alla i min omgivning som jag vill ska älska mig (som jag älskar tillbaka), jag vet att de värdesätter mig som person utifrån vem jag är och inte hur jag ser ut och att det skiter blanka fan i om jag är en svullen hamster eller passar in i ett ideal samhället har målat upp för oss. Det här är ju saker man redan "vet" såklart, men jag är van vid att tankarna ändå kommer att "oj nu får man hålla igen" eller "gud vad jag ser tjock ut nu efter maten, tänk vad folk kommer tycka att jag ser ut". Jag tror nästan alla människor innerst inne tänker så ibland fast det är så onödigt. Jag vet inte ens riktigt vart jag ville komma med denna texten, jag har bara tänkt på det mycket sedan jag började med kortisonet nu, hur fantastiskt skönt det känns att kunna känna sig så trygg i det. 

Med vänlig hälsning, den som trycker upp min töntiga lycka i ansiktet på er än en gång. Jag börjar bli odräglig.