Ett bakslag efter en fantastisk helg.

Bilder från tidigt i söndags morgon. Jag har haft svårt att sova på nätterna under helgen, förmodligen pga kortisondoserna jag tar. I söndags vaknade jag vid 04 och var klarvaken till exempel. Hade väldigt ont i ryggen också så vid 05 ungefär snörade jag på mig joggingskor, tog på mig en hoodie och gav mig ut på en morgonpromenad med ett päron i högsta hugg. Det var fantastiskt skönt. Jag mötte på en enda människa men kanske fyrtio kanadagäss. Jag strosade runt medan solen gick upp. Gjorde lite benövningar i en trappa i stan (ingen var ju vaken så det kändes fullt normalt att gå i långsam takt upp och ner tio gånger) och försökte stretcha mitt högerben mot en parkbänk. En väldigt bra start på morgonen.
 
Resten av söndagen slappade vi mest runt. Vi fikade med min familj, tog en sväng på Överby. Avslutade dagen med mat och Solsidan-filmen.
 
Idag, måndags, började jag med strålbehandling. Åkte ner till Göteborg med mamma imorse. Det gick smidigt. Däremot så fick jag världens rus av mina morfintabletter idag, vilket har varit riktigt jobbigt. När jag kom hem från strålningen så skulle jag jobba för första gången på två veckor (en veckas semester, en veckas sjukskrivning). Det gick verkligen inte som jag tänkt mig, vilket kändes riktigt jobbigt. Kortisontabletterna i kombination med morfintabletterna gör min hjärna helt mosig och att försöka komma in och köra skift och jobba som arbetsledare med en hjärna som inte fungerar gick riktigt dåligt. Efter några timmar började jag få riktigt ont i ryggen och jag blev riktigt trött i benen. Jag hade tur idag att det fanns många rutinerade medarbetare på plats idag som kände av att jag inte riktigt var mig själv och därför steppade upp och hjälpte mig. Mina arbetskollegor är guld värda.
 
Nu är jag hemma och känner mig lite orolig. Det var ett riktigt bakslag idag att inte kunna jobba. Jag hoppas verkligen att strålningen hjälper lite mot smärtan så att jag kan minska ner på alla tabletter jag tar. Då kanske jag kan bli lite normal i skallen igen och klara av att jobba. Jag är inte redo att släppa jobbet än, det går för fort sämre då. Jag har lite panik överhuvudtaget över hur fort allting går. Det känns som att livet rinner ur fingrarna på mig. Jag är ensam inatt för första gången på hela helgen och det gör mig lite orolig. Jag vet inte riktigt om jag vågar få utrymme för att tänka på allt just nu. Men jag måste ju härda mig själv med det också. Jag får intala mig själv att det är inte farligt att vara rädd eller ledsen, även om det är obekväma känslor.
 
Edit: och återigen måste jag kommentera hur glad jag blir av alla kommentarer som verkligen regnar in här. Att ni tar er tiden att skriva långa, kloka och peppande kommentarer gör mig rörd. Det är jättekul när ni berättar vilka ni är och hur ni hittade hit. 
#1 - - Brett:

Jag vet inte hur jag hittade hit men dig skall jag följa framöver.Någon människa måste väl någon gång beat that fucking cancer inom snar framtid.Jag tror att genteknik löser cancerns gåta.
Kram på Dig!

Svar: Jag hoppas absolut att det blir jag såklart!
Agnes

#2 - - Anonym:

💕

Svar:
Agnes

#3 - - J:

Hej! Har följt din blogg i någon månad nu. Hittade hit genom att du skrivit en kommentar i en annan blogg som jag följer. Har brottats med cancerbehandlingar sedan december och tycker att du har varit fantastisk stark genom alla dina behandlingar! Blir så ledsen över att läsa om ditt bakslag efter helgen, håller alla tummar för att strålningen ska göra det bättre och bromsa förloppet så mycket det bara går och ge dig massor av mer bra tid!
Varm kram!

Svar: Hej, kul du ville berätta lite om hur du hittade hit. Så nyfiken på det!
Usch, vad tråkigt att höra om dina behandlingar. Håller tummar och tår och skickar kramar via cyberspace!
Agnes

#4 - - Brett:

Det kan absolut bli du:)!