Agnes

I torsdags var jag nere i Göteborg på sjukhuset. Jag började besöket med att skrivas in på strålenheten snabbt och smidigt och sedan svängde jag förbi onkologmottagningen för att lägga en actilys-behandling i min port-á-cath (ett medel som sprutas in i min port för att "starta igång" så att det ska gå att ta blodprover ur den igen, den har krånglat det senaste). Medan medlet verkade i slangarna så gick vi och åt mat på Botaniska trädgården. Vi satte oss och tog varsin tallrik med kokt vit fisk (kommer såklart inte ihåg vad för någon slags fisk nu), palsternacka, potatis, picklad rödlök, vitvinssås och rostade nötter. Till efterrätt delade vi på en raw chokladbar och kaffe. Det var en sådan fantastisk god, fräsch, lagomstor portion serverade i en fantastisk miljö i skuggan där temperaturen på vädret var magiskt. Vi satt och var helt hänförda över hur behagligt vi hade det i den stunden.

Det kanske var det som behövdes för att ladda upp för sedan gick vi till läkaren som ställde hela min värld på ända. 

Det kom väl inte som en smärre chock egentligen, men cellgifterna hjälper inte. Cancern har spridit sig. Mer tumörer, större tumörer i lungor och i ryggen. De som uppkommer i ryggen ska de försöka stråla nu då i början på nästa vecka så förhoppningsvis minskar det svullnaden och i sin tur smärtan, vilket jag hoppas på. Jag slutar med de cellgifterna jag har nu och ska återgå till de allra första cellgifterna jag hade för tre år sedan. De som i alla fall då eventuellt bromsade farten lite. Jag har ju vetat, och de har ni ju märkt, att det mer eller mindre är dags att sluta hoppas på att bli frisk. Men igår blev det som att beskedet kom fast det inte gjorde det. Jag insåg direkt att för att orka med så måste jag ändra mitt perspektiv på hur jag ser på saker. Det är klart att jag aldrig slutar hoppas, jag ger absolut inte upp och jag är ännu inte i ett stadie där jag inte längre vill ta emot behandlingsalternativ. Men för att inte helt gå sönder när jag får beskedet om att tumörena växer så måste jag börja acceptera att jag kommer att dö i detta. Att det kanske handlar om månader eller att det kanske handlar om några år. Att jag ska försöka ta tillvara på det liv jag har kvar. Att kanske ta en weekend ledig från jobbet och åka till typ Island om jag orkar, eller faktiskt ta tummen ur och testa några veckor med alternativbehandling på en klinik i Tyskland för att känna att jag testat allt. Jag tackade ja till att prata med en kurator på sjukhuset nästa vecka och jag efterfrågade en kontakt med sjukgymnast för att stärka upp min kropp. Jag åt en big mac meny som var fantastisk och igår delade jag och pappa på en glass. Min första glass på 1.5 år.

Igår förmiddag packade jag en picknick med kaffe, fruktbitar och choklad och gick ner till Skräcklan och badade med en ankfamilj tillsammans med Lina och Sofia. Jag har ätit jordgubbar och grädde varje dag till efterrätt den här veckan och jag har följt VMs matcher slaviskt. Jag beställde hem ett helt lass med kläder från Sellpy som jag ännu inte testat allt (pga vinterkläder och de är för varmt för att testa haha) men för varje plagg jag testar känner jag har varit det bästa köpet någonsin. 

Jag pendlar mellan att njuta, må bra och vara så nykär med att gråta och känna att livet är så otroligt orättvist. Men det är så det är och jag måste acceptera det nu. Nu vet ni också. Klockan 03 mitt i natten kände jag mig redo att skriva det. Hoppas ni vill följa med mig fortfarande i det här, jag blir så glad av era små kommentarer och tips när jag kikar in här.