Agnes

Igår kväll skulle jag ha börjat med cellgiftstabletterna men de hade inte kommit så istället sitter jag här, sjukskriven från jobbet (jag erbjöd mig att jobba i alla fall, men de hade redan löst mitt pass), och mår bra med en latte till frukost. Fast bra mår jag väl inte egentligen. Det känns lite som att det är nu det går utför. Jag satt hemma igår hemma hos Linnea med henne och Sofia och och inser att jag sitter och försöker förklara för dem att jag förmodligen kommer att dö i det här.

 

Det är lite för stort för att ta in för mig själv också tror jag. Tiden rinner iväg och behandlingarna hjälper inte. Jag får en känsla av panik, fast istället för att det drabbar mig kort och intesivt så är det utdraget, i slow motion och inte alls lika intensivt. Svårt att förklara. 

 

Nu har jag varit frustrerad i flera dagar över allt möjligt. Vi hade en riktigt pressad dag på jobbet igår där en konsult skulle komma och bedömma vår restaurang, när jag körde skift. Jag fick svar på mitt gynekologiska cellprov och det visar sig såklart att jag har cellförändringar (så ringer de från gynmottagningen och blir typ arga för att jag inte kan komma in till dem med en timmas varsel bara för att de fått en avbokad tid, när de själva har tagit nästan tre månader på sig att skicka svar). Och sedan nu då det här receptet på cellgiftstabletterna jag beställde i måndags men får svar fyra dagar senare att de inte finns på lager och undrar om jag vill byta ut mot något annat liknande, vilket ju då innebär att jag som tidigast får dem på måndag. Gick inte att nå deras kundtjänst heller. Jag är så trött på sjukhus och alla deras distanser som ibland är så totalt oförmögna till att sammarbeta ihop och som förväntar sig att jag som patient är tillgänglig 24 timmar om dygnet medan de själva i bästa fall har telefonsvarartid mellan kl 11-12 varannan vecka ungefär. 

 

Nu får jag försöka se det som att jag har en helt ledig helg framför mig, utan planer, utan cellgifter och där vädret faktiskt ser ut att bli helt okej. Får njuta av detta och försöka skaka av mig frustrationen. På helgerna är det ändå inga mottagningar eller apotek som kommer ringa och störa mig.

 

Förresten: Ville bara flika in hur glad jag blir över era kommentarer på tidigare inlägg. Att ni tar er tiden att skriva långa, peppande kommentarer till mig som ni aldrig har träffat är så himla rörande. Tack! Älskar att läsa dem.