Torsdag och fredag

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
Hur sjukt bra mobilkamera har inte Sofia som tagit porträttbilder av oss andra tre? Ångrar verkligen att jag inte köpte en mobil med den kameran! 

För att inte få ångestkänslor så försöker jag åtminstone ha en aktivitet inbokad varje dag. Det är jobbigt eftersom jag är trött, men ligger jag hemma hela dagen så får jag antingen ångest över att livet rinner iväg och jag inte tar vara på det, eller så gråter jag och gnäller som en liten unge. Men gör jag något på dagen så är det som att jag ändå känner att "denna dagen var ändå värd min tid", svårt att förklara. Igår räckte det med en 3 km promenad vid Skidstugan med mamma och Teo, idag räckte det med en fika på Stures med mina favorittjejer. Det handlar om några timmar på en hel dag, men de är viktiga för att hålla kvar vid livet tror jag.

Annars har jag hela dagen gått och mått illa, vilket är sjukt jobbigt. Legat i sängen efter jag kom hem från fikan och kikat på Solsidan. Jag ska testa att ta Ondansetron (tablett mot illamående) i samband med cellgiftstabletten morgon och kväll och hoppas att det lugnar sig. Annars får jag prata med läkaren om en sänkt dos eventuellt. Det finns inte utrymme för att må sämre än vad jag skulle kunna göra när det är i mitt läge. Fine, jag kan ta att man eventuellt blir lite tröttare av ett par cellgiftstabletter om de eventuellt förlänger livet något, men jag tar inte att gå och må illa dygnet runt för en tablett som inte ens är särskilt troligt att den hjälper.

Läste häromdagen om en kvinna på Facebook som har cancer. Jag har följt henne där sedan vi var med i samma artikelserie i Expressen och redan då visste hon att hon skulle dö. Men hon har levt flera år över sin "dödsprognos" och det har känts så hoppfullt även för mig. Men nu hade hon fått dåliga nyheter på senaste röntgen, att hon förmodligen inte kommer leva till jul. Fast jag inte egentligen känner henne så känns det lite extra jobbigt. Jag har, töntigt nog, kanske känt att "klarar hon sig kanske jag klarar mig" trots att våra cancerformer är helt olika.
#1 - - Caroline :

Längesen jag kikade in här nu! Hoppas allt under omständigheterna ändå är bra. Vi brukar bli ganska bra på att göra det bästa av situationen.
Jag provade ALLT för illamående då jag inte fick behålla en smula eller en droppe under behandling och efter o tillslut fick ha näringsdropp istället.
Men...plommontomater, satsumas och stekt ägg med stekt potatis fick alltid stanna kvar. Mitt illamående berodde nog delvis på att jag inte fick i mig något men inbillade mig att det även hjälpte med tomaterna när jag var illamående men fått i mig mat 😉
Kämpa på! 💪

Svar: Sant, ofta mår man ju illa för att man inte äter också. Blir en ond spiral. Känns som det har blivit lite bättre de senaste dagarna *pepparpeppar*, annars ska jag testa satsumas och stekt potatis. Kan tänka mig att de är bra. Kram
Agnes

#2 - - -:

Har du testat temesta, metoclopramide, akynzeo?
Det är så fint att läsa allt du skriver agnes! Jobbar själv som sjuksköterska inom onkologi och hejar så på dig! Du är guld!

Svar: Hej! Nej, det har jag aldrig hört talas om. Antar att det är läkemedel. Vad är det för något? :)
Tack för din kommentar!
Agnes

#3 - - Kort:

Fick besked i tisdags att läkarna tagit två möjligheter till efterbehandling, antingen operera bort lymfkörtlarna i Linköping eller strålning och cellgifter. Hoppades så på operationen, idag ringde läkaren, specialistteamet och två patologer hade kikat på min livmoder och tumören igen, tittat på alla röntgenbilder, särskilt MR röntgen, de bedömde att min tumör var inkapslad i livmodern, ingen efterbehandling krävs. Var livrädd för cellgifter..

Svar: Vad skönt (jag tolkade det som att de fick bort allt på operationen, stämmer det?) att slippa cellgifter! Det är ett riktigt helvete. Kram och lycka till!
Agnes

#4 - - Kort:

Jag tror det, men läkaren skulle kolla upp det en tredje gång. Med två olika besked ville hon vara säker...så även jag. Väntar på telefonsamtalet, hoppas få det imorgon då hon ringde förra fredagen. Men jag kommer nog alltid att känna en viss osäkerhet trots allt, så olika besked, vad ska jag lita på?

Svar: Förstår precis! De första tre åren hade jag fortfarande svårt att lita på att läkarna sa att jag va sjuk - då kände jag ju ännu inte av symptomen. Hoppas på de bästa för dig!
Agnes