Agnes

För drygt ett år sedan upptäckte de tumörer i min högra njure som de bedömde som en Wilms tumör, en tumörtyp som är vanlig bland små barn, men väldigt ovanlig på vuxna (2 på 10 miljoner får den per år). Detta gör att det finns väldigt lite forskning (öh typ ingen?) kring hur denna tumörtyp brukar bete sig på vuxna så min onkologläkare har hela tiden haft kontakt med barnonkologen på Sahlgrenska och även "Wilms-specialister" på Karolinska för att komma på en bra behandlingsplan. Efter röntgenbilder och biopsi kom de fram till att tumören var medelaggressiv och när de opererade bort den i april förra året visade det sig att det fanns fyra (två små, två stora) tumörer på njuren. Ingen spridning till övriga buken och ingen spridning till närliggande lymfkörtlar. Bra! 

 

Någon gång förra våren upptäckte de även en prick i höger lunga på en av röntgenbilderna. När de tittade tillbaka på de tidigaste röntgenbilderna så fanns den även där, men något mindre. Den hade alltså "följt med sedan start". Det misstänktes vara en fjärrmetastas (spridning av cancern) från njuren men det var lite tveksamt bland annat eftersom buken i övrigt såg bra ut och jag förstod det som att det vanligaste är att cancer sprider sig lokalt först, innan den ger fjärrmetastaser. De avvaktade och jag fortsatte med cellgifter och regelbunda röntgenundersökningar hela sommaren och in på hösten. 

 

I höstas såg de på röntgen att pricken i lungan hade börjat växt, och det kom fram till att det nog var en metastas så de opererade bort den i december tillsammans med en bit av min högra lunga. Sedan dess har det även sett bra ut på lungröntgen, det verkar har försvunnit allting.

 

I januari i samband med att de bestämde sig för att ge mig nya kurer med cellgifter (som efterbehandling från lungoperationen) så hittade de en "skugga" i en ryggkota på bukröntgen. Mycket liten och begränsad, men ändå där. När de tittade tillbaka på gamla röntgenbilder visade det sig även där att den faktiskt funnits där sen början för över ett år sedan. Till synes helt oförändrad. Den hade varit så liten så ingen la märket till den bara. Efter biopsi på även denna så verkade det också vara en metastas från ursprungstumören i njuren. 

 

Jag har alltså haft en ursprungstumör i njuren med en lungmetastas och en skelettmetastas som vi vet om. Vanligtvis är de oddsen ganska väldigt negativa. Jag läser på nätet om de "positiva" fall där folk överlevt 2-5 år med skelettmetastaser från njurcancer. Metastaserna brukar vara så stora och spridda att det inte går att operera bort då man vanligen inte upptäcker skelettmetastaser förrän personen får sympton (typ domning i ben pga kotmetastasen trycker på ryggmärgen) och då är det för sent. 

 

Men i mitt fall hade vi kanske tur och upptäckte metastaserna i tid på röntgen så de tror att det går att få bort hela. Att jag kan bli botad. Vilket som sagt är ovanligt för skelettmetastaser, men också anledningen till att de vill göra en såpass stor och riskfylld operation mitt i mina cellgiftsbehandlingar. Det finns ju dels risker med den operationen i vanliga fall (förlamning är väl den läskigaste bortsett från the obvious risk att dö på operationsbordet) men cellgifterna sänker ju mitt immunförsvar och gör mig mer lättblödande vilket ökar riskerna för efterkomplikationer av operationen så som infektioner och blödningar. 

 

De tror alltså att de kan få bort hela tumören, vilket ju är jättebra nyheter (sen får man ju såklart tänka på att bara för att den försvinner så finns det ju fortfarande stora risker att det kommer tillbaka), Jag ser det lite som att valet är mellan att vänta med operationen och eventuellt riskera att den sprider sig och att jag i bästa fall får ett par år här på jorden, eller att opereras nu med alla de risker som det innebär och kanske, kanske bli helt frisk (eller cancerfri kanske är ett bättre ord)!