För alltid, för evigt, oändligt saknad.
Agnes, mitt älskade hjärta.
Halva mitt jag är för evigt borta, Hur lever man då?
Man lever för att den andra halvan av ens jag finns kvar - din bror.
Min glädje, mitt allt.
Varje år har jag glömt hur man gör ett inlägg och varje år får jag hjälp av dig och att du skrev ner hur man gör.
Men som du fattas mig, Agnes!
Ibland outhärdligt mycket.
Som nu.
Skulle så gärna vilja prata med dig, känna din livsenergi, ha dig här.
Men, som alltid - ett steg i taget. Framåt. genom livet. Ändå.
