Agnes

Agnes, mitt älskade hjärta

 

Två år har gått och jag skriver några rader här igen för dig, för mig och för dem som tittar in här på din blogg. Så länge den finns kvar. Tänker att den kanske försvinner om man inte gör något inlägg ibland. Den är som en liten länk till dig på något vis. Till det som var du. Viktig.

 

 

Ibland, en kort sekund känns det i mina tankar som att du bara är någon annanstans och lever ditt liv och att det helt enkelt bara är längesedan vi sågs. Eller inte ens speciellt längesedan - i den sekunden hinner inte tidsbegreppet med. Men när sedan verkligheten av full kraft väller in gör det lika ont varje gång. Så oåterkalleligt.

Ibland är saknaden så rent...bara sorgsen - en slags mjuk, innerlig ledsenhet. Ibland tar den krafttag i själva min livsnerv. Hårt.

 

Hur sammanfattar man i övrigt ett sådant konstigt år som detta 2020, en sådan annorlunda verklighet? I min värld är det på något vis i sin ordning, detta kaos som är nu, Känner mig hemma i  den känslan att inget är som det har varit. Vi pratade ju om det här med katastrofhantering under några av alla dessa otaliga timmar av resor till och från dina behandlingar. En tankelek där vi funderade på vilka man egentligen skulle rädda först om världen skulle gå under. Vi skulle onekligen haft mycket att prata om i dessa tider.

 

Då världen började stänga ner i våras kom August hem från sin resa tidigare än tänkt och började under hösten att plugga. Jag hade ju bokat resa för att hälsa på några veckor i Bali, men som sagt, världen stängde och det slutade med en kajakkurs i Dalsland. Det var faktiskt riktigt bra trots en viss skillnad med regn, blåst och bad i åttagradigt vatten. Känner nog att det kanske var en helg som du inte hade uppskattat lika mycket.

 

Dina kompisar läser färdigt sina utbildningar, köper hus, skaffar barn - ja, det är ju trots allt livet som pågår. Oavsett.

 

 

Och jag undrar var i livet du skulle varit om du varit här.