På sjukhuset - lungkollaps

(null)
Vad är det som händer egentligen? Jo, nu ligger jag inne på en överfull lungavdelning på NÄL. Jag ligger i en säng längst in i en korridor, fram tills för några minuter sedan trodde jag dessutom att jag skulle vara utan larmknapp hela natten, fram tills de hittade en. 

Jag var på rutin-röntgen för lungorna tidigare idag. Där upptäckte dem luft i lungsäcken, dvs en sk lungkollaps. Det har alltså (förmodligen pga tumörerna i mina lungor) bildats ett hål i mina lungor som pressar ut luft i lungsäcken så där de annars ska vara ihoppressat är det nu ett tre centimeter stort mellanrum fyllt med luft. En liten lungkollaps går tydligen ofta tillbaka av sig själv, medan vid en stor lungkollaps kan man behöva sätta in ett drän och suga ut luften. Eftersom min visade sig vara precis mellan liten och stor (under 3cm-liten, över 3cm - stor) så var det tydligen väldigt svårt att bestämma hur de skulle göra. Så det blev ett mellanting här med. Jag blir inlagd över natten för obsevation och så gör de en röntgen på mig imorgon för att se hur det förändrats (eller inte förändrats).

Som ni kanske märker så är jag rätt bitter över hela situationen. Har spenderat merparten av dagen i väntrum för något jag inte ens märkt var något problem. Känner mig nästan helt frisk men blir ändå runtkörd på bår. Det gör mig bitter. Men under bitterheten vet jag ju att det egentligen handlar om en rädsla och sorgsenhet. För att det går så fort. För att mina lungor verkar ge upp nu. Lungtumörer, propp i lungorna, lungkollaps. "Snälla lilla kropp, sluta falla i sönder" vill jag bara säga. 

Hemma i Sverige igen

(null)
En av gångarna mellan vårt rum och behandlingsrummen på Arcadia
I lördags kväll kom vi hem till Sverige igen. Det har känts otroligt skönt att vara hemma igen. I söndags och måndags hoppade jag in och hjälpte till lite på jobbet i några timmar. Skåms typ för hur roligt jag tyckte att det var. Hur kan man ens tycka det är så roligt att jobba på ett snabbmatsställe? Det ligger väl mycket i att det känns som ett friskhetstecken att orka med att jobba samt att det är så välbekant. Väldigt roligt i alla fall.

Idag är både jag och Daniel lediga. Vi började morgonen med att käka frukostbuffé på Swania där vår gamla arbetskompis jobbar. Resten av dagen ska väl gå åt att tvätta och röja lite i lägenheten. Nu är jag hemma hos mamma och väntar på att hon ska komma hem så vi kan ta blodprover på mig.

Sista dagen på Arcadia

(null)
Nu har jag gjort alla behandlingar som jag haft inplanerade här på Arcadia. Imorgon åker vi hem. Jag har extrem hemlängtan just nu, den har eskalerat lite de senaste dagarna (förmodligen för att jag vet att det närmar sig). Jag tycker absolut att det var värt att åka hit, jag hoppas att behandlingarna och de kosttillskotten jag fått här hjälper mig på något sätt men om de inte gör det så känner jag ändå att det var rätt beslut att komma hit, för då har jag verkligen testat allt. 

Jag ska fortsätta med de kosttillskott jag fått här, ska försöka strikta upp kosten ytterligare, ta tag i träning/rörelse och börja småjobba lite när jag kommer hem. Det är min plan. Nästa vecka har jag en röntgen, som jag helst vill glömma. Jag vill liksom inte höra att tumörerna har blivit fler eller ökat i storlek, jag vill inte. Jag tror nästan att ett sådant besked i sig skapar fler nya tumörer bara pga den negativa energin som bildas i min kropp när jag får dåliga besked. 

Precis som författaren till den boken jag läst här i veckan, Sophie Sabbage, så vill jag kunna leva med min cancer. Men det stressar mig som fan när den hela tiden växer. Jag behöver inte bli helt frisk, men kan den bara lugna sig lite snälla. Jag vill kunna se fram emot en höst av jobb, läsa böcker, äta god mat, umgås med mina vänner, ta promenader i stora halsdukar, spela yatzy med Daniel på kvällarna (och vinna), dricka cappuccino från min kaffemaskin och hitta en ny tv-serie att följa utan att inte veta när det kommer ta slut. 

Jag vet att jag när jag precis hade fått min cancer kaxigt och argt sa att "jag vill inte ha 5 års överlevnad, vad är 5 år för mig som ska ha ett helt liv?". Men jag tänker inte så längre. Jag vill mer än gärna ha 5 år till om alternativet är att inte veta om jag ens kommer kunna fira min födelsedag nästa år eller om jag någonsin kommer få se finalavsnittet av Game of Thrones. 
Visa fler inlägg