Det här med att svullna av kortison

(null)
(null)
De här bilderna tog Lisa på mig igår och jag blev så full i skratt. Nu vet jag ju om att jag generellt sett är ganska ofotogenisk men dessa bilder är ju steget längre. Jag är ju också väldigt medveten av att jag har svullnat upp mycket, framförallt i ansiktet, av kortistonet. Jag ser det varje gång jag går förbi en spegel och jag känner det liksom i kinderna när jag ska tugga maten ibland. Jag får liksom som kramp och måste ta pauser (bara det är ju skrattretande roligt samtidigt som det är så jobbigt). Men det som är så komiskt med hela situationen är ju att det inte bara är att jag svullnar utan att en biverkan också är att jag blir så himla hungrig och sugen på mat så förutom att det rent fysiskt syns att jag svullnar så äter jag hela tiden. Verkligen hela tiden. Allt är gott också. Tomater och lök som jag alltid petar bort på burgarna stannar nu kvar. Den där extra portionen åker nästan alltid ner.

Men det jag tycker är så befriande är att jag känner att jag uppriktigt inte bryr mig. Visst, det ska bli trevligt att kinderna blir mindre när kortisonet trappas ner. Framförallt för att det som sagt är jobbigt att få kramp när man äter, men också för att det är kul att inte se ut som en hamster. Men att jag lagt på mig lite, att jag äter lite för mycket för det jag tränar i nuläget - jag bryr mig inte. Jag mår bättre. Jag trodde att det skulle ge mig mer ångest pågrund av det fetthatande samhället vi lever i. Jag trodde det skulle trigga mer i mig att se min kropp förändras till någon som frångår idealet av vad en kropp ska se ut (nu vet jag att det egentligen är hemskt att prata om min kropp som om den har förändrats något enormt, för den är ju förtfarande väldigt normsmal och räknas förmodligen fortfarande som på gränsen till undervikt snarare än något annat, men den har ju förändrats och den resan trodde jag skulle påverka mitt huvud mer negativt). 

Men jag känner inte att det är ett problem, och jag ville dela med mig av det. Det gör mig lycklig. Jag känner mig älskad av alla i min omgivning som jag vill ska älska mig (som jag älskar tillbaka), jag vet att de värdesätter mig som person utifrån vem jag är och inte hur jag ser ut och att det skiter blanka fan i om jag är en svullen hamster eller passar in i ett ideal samhället har målat upp för oss. Det här är ju saker man redan "vet" såklart, men jag är van vid att tankarna ändå kommer att "oj nu får man hålla igen" eller "gud vad jag ser tjock ut nu efter maten, tänk vad folk kommer tycka att jag ser ut". Jag tror nästan alla människor innerst inne tänker så ibland fast det är så onödigt. Jag vet inte ens riktigt vart jag ville komma med denna texten, jag har bara tänkt på det mycket sedan jag började med kortisonet nu, hur fantastiskt skönt det känns att kunna känna sig så trygg i det. 

Med vänlig hälsning, den som trycker upp min töntiga lycka i ansiktet på er än en gång. Jag börjar bli odräglig. 

En dag på Smögen

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
Har alltså haft ytterligare en fantastisk dag i det fina vädret. När ska allt det bra ta slut? Jo, på hemresan. Men mer till det snart. Eftersom både Lisa och jag var lediga så kände vi oss spontana och ville utforska Smögen en heldag. Jag har bara vart där några få gånger i mitt liv och har då inte riktigt fattat grejen, men nu gör jag det. Otroligt mysigt. Vi började med att strosa på bryggan och pausde för en fika med (i mitt fall) cappuccino och vaniljbulle. Efter någon timma i solen svettade vi oss galna då vi åkte ut till en badplats. Väl där fick vi vänta på att parkeringsvakten skulle lappa bilar innan vi kunde sno hennes parkeringsplats, haha. 

Några timmar på de soliga klipporna tog vi oss tiden med innan vi åkte in till bryggan igen för att äta varsin jättegod hamburgare på Hamnen 4 Seaclub. När vi sedan satte oss ner i bilen för att gasa hemåt så funkar såklart inte ACn och efter en kvarts bilkörning börjar batterilampan lysa och ett felmeddelande visades på skärmen. Det var läskigt, men bilen klarade sig väl hem. Värre var det med mig. Svettades sönder trots att vi försökte vädra bilen med öppna rutor. Så jobbigt varmt var det, insmord i solkräm, smutsiga av vattnet och svettiga ovanpå det. Men allt som allt en fantastisk lugn och flummig (helt inställda på att njuta till fullo den lediga dagen) med min bästa vän. Nu är jag helt slut efter två dagar med alldeles för mycket frisk luft. Hoppas på regn imorgon så jag kan få en paus från härligheterna, hehe. 

Bästa dagen

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
Idag har jag haft en av de bästa dagarna i mitt liv, ja kanske faktiskt den allra bästa. Ni läste rätt. Efter att ha tvättat hela morgonen så åkte jag, Daniel och pappa upp till farmor. Där har vi hängt helt kravfritt sedan efter lunch. Vi köpte med oss kycklingsallad och kardemummakaka som smakade himmelskt. Vi tog en promenad runt området och det var så otroligt fint just nu att jag inte ens visste hur jag skulle ta in allt det vackra. Sedan badade vi. Det var 25 grader i vattnet och jag som alltid är rädd för botten brydde mig inte alls om den. Jag fick till och med ork och (kanske framförallt) mod att simma över hela sjön. Det har jag aldrig gjort förut. 

När det blev lite varmt så satte vi oss i skuggan på två madrasser och jag satt och tittade ut över den vackraste platsen som jag vet på hela jorden och verkligen söp in lugnet och stillheten och hela livet som fanns där. Någon minut blev jag lite sorgsen över att det är det här jag kommer missa alldeles för fort, men nästa sekund så kunde jag tänka bort det och bara njuta och det var så himla skönt. Nu låter jag förmodligen helt jättehög men jag tror jag hade känt precis såhär utan mina morfintabletter också. Vill minnas den här dagen för alltid. 

Nu är jag superbrun efter att ha strosat runt i bikini hela dagen och sådär riktigt skönt trött i kroppen efter att ha varit ute en hel dag. Om inte det här får mig att läka då finns det inget som kommer hjälpa. 

Visa fler inlägg