Onsdag

(null)
(null)
(null)
Tycker att jag ser ut lite som en överarbetad tonårsmorsa på dessa bilder, haha. Skämt åsido, jag ser så trött ut. Jag är trött.

Efter flera samtalsstunder med mamma (och långa stunder av egna reflektioner) under de senaste dagarna så börjar jag väl ungefär kunna förstå känslorna som är i kroppen nu. Det är som att min kropp går på högvarv i hjärnan, men är samtidigt så trött och orkar inte med den snabba tankeverksamheten och att det är det som får det att kännas "grötigt" i huvudet. Jag kommer inte till ro. Det är som att kroppen är utmattad och behöver vila men att hjärnan puttrar på med en motor för stor för vad min kropp kan hantera. Fast i kroppen och känslan av stress och ångest fast jag är helt slut kommer till mig. 

Det känns ändå på ett sätt som en seger att få insett detta för då kan jag på något sätt ändå förstå och landa ingur situationen är nu och försöka att inte gripas av panik. I måndags hjälpte det att vila, igår hjälpte det att dricka te, idag hjälpte det att sätta mig vid köksbordet och skriva i mina memoarer och nörda ner mig om känslor som varit, som inte är nu. 

Imorgon är sista strålbehandlingen. På kvällen ska jag med familjen på Planet Earth på Scandinavium, hoppas jag orkar!

Tisdag

(null)
Sofia klampade in i min hall som ett snömonster imorse vid 8.30 efter att ha promenerat i snökaoset för att komma till mig (äkte kärlek det där), 10 minuter senare ute på vägen så slutar det snöa och spricker upp till världens finaste vinterdag (dock hysteriskt kallt), haha. Strålningen var lite försenad men annars gick det rätt smidigt. Kom hem vid 13 och sedan dess har jag hängt hemma. Ätit mat, vilat, tagit mig ut på en promenad runt två kvarter, hämtat min nya almanacka från postfacket i källaren (insåg att de inte var mycket roligt att skriva i den nu), druckit te med mamma och läst Game of Thrones. 

Försöker att hålla mitt mood hyfsat stabilt. Upprepar mantrat att vila, äta, dricka, röra på mig, vila, äta, dricka röra på mig tills jag ska få sova igen. Det är det enda jag faktiskt kan tänka på för att försöka klara dagen rent mentalt. Det här är skitjobbigt att må såhär men jag har ju verkligen inget val. 

Nu ska jag äta upp min champinjonsallad (steka champinjoner i massa smör, vitlök, salt och peppar och servera med grönsaker och crème fraiche är så enkelt och så gott) och sedan försöka sova. Imorgon är det en nya dag och näst sista strålningen. Filippa ställer upp som skjuts imorgon, på hennes födelsedag och allt, vad har man gjort för att förtjäna så fina vänner är en fråga jag ställer mig ofta. 

Ett kaos både ute och inne

(null)
Vaknade upp till ett mindre snökaos idag. Minns att när jag strålades för två år sedan (på lungan) så var jag nere i Göteborg i åtta dagar och då var det också flera dagar med rejält snökaos då vi knappt kunde ta oss ner i tid. Det kanske är en återkommande grej universum ger mig när de "stormar" i mitt liv, haha. 

Igår var jag nere i Göteborg med mamma för strålning nr 2 och den gick bra. Det var en värre dag rent psykiskt. Det är lite svårt att förklara känslan. Jag är så trött hela tiden (av vad jag förmodar är kortisondosen, eftersom jag i princip slutat med alla andra tabletter). Jag har så mycket tankar i huvudet som snurrar i och med allt detta (inte så himla konstigt egentligen, hela min värld rasade ju samman på ett vis på bara 2-3 veckor) men det är som om hjärnan inte orkar sortera tankarna, de bara yr runt i huvudet som ett slags inre snökaos. När jag försöker tänka rationellt och komma till roten av problemet "är jag hungrig?", "är jag trött?", "är jag ensam?" osv så hittar jag aldrig ett slut.

Igår förmiddag blev det för mycket. I bilen ner så kände jag ett tryck över bröstet, när jag satt och väntade på strålningen så sprutade tårarna "för ingenting", efter strålningen så hetsåt jag i mig lunchen fast jag inte var hungrig, konstant med den där känslan av att det kryper i mitt bröst av panikkänslor men jag kan inte ta mig därifrån. Tillslut gick vi ner till bottenvåningen och jag fick lägga mig i mammas knä och sova på en bänk i 40 minuter igen, då lättade det lite. 

Sedan hade vi ett snabbt besök hos ortopedkirurgen som var det mest glädjande på hela dagen. Ha var lugn och ingav trygghet, sa att "vi har sån koll på dig här nere alla våra ryggortopeder och vi har följt dig länge". Han gjorde lite tester på mitt ben och kallade mig stark (haha, när benet som max lyckades darra till lite av muskelanspänningen när jag försökte lyfta benet) och han var "mycket positiv" till att kortisonet och strålningen skulle rädda mycket av nerven och att benet skulle återhämta sig bra (kanske inte helt och fullt, men bra). Det slutade med att jag och mamma skrattade halva vägen hem till Vänersborg av lyckan. 

Idag ska jag som sagt ner till Göteborg igen, strålning nr 3. Idag har Sofia ställt upp som chaufför (stackare, det är verkligen busväder). Jag ska försöka bita ihop och hålla humöret uppe idag. Ta med mig mellanmål och kanske napa i bilen för att hantera dagen. Sen vila i eftermiddag. Härda ut, helt enkelt.
Visa fler inlägg