Promenad
Jag tog mig ut en sväng i regnet ändå, mellan tvättbytena i källaren. Mamma manade på mig via sms, och som vanligt hade hon rätt att det var en bra idé. Påpälsad med alla regnkläder jag hade gick jag lite bland kvarteren och kände mig filosofisk och lite sorgsen. Men det var skönt med luft.
Jag är så glad över att cellgiftskurerna snart är över, att jag ska få lite paus. Men en paus känns inte bara skönt, det känns läskigt också. Varje gång behandlingarna är färdiga så känns det som att kasta sig ut på öppet hav "ta mig tumörer, ta mig nu när jag är fri". Så känns det. Otryggt. Läskigt. Inte bara skönt.
Vågar jag hoppas och tro att det kommer att gå bra? Vågar jag ens föreställa mig en tid där tumörer inte längre invarderar min kropp? Hur ska jag känna egentligen? Man hör det jämt i "cancerkretsar" att det värsta kommer när behandlingarna är över och när man inte längre kontrolleras veckovis. Det är fruktansvärt att veta att det kanske växer något i kroppen min som jag inte märker av.
Än eng gång sätter du ord för känslor , det är precis som att kasta sig ut på öppet hav och hoppas på det bästa , kram!