21.26

Ikväll när jag kom hem från fikat så mötte jag Daniel i dörren som skulle till hans innebandyträning. Jag passade på att städa iordning lite hemma, duschade (vilket jag typ har glömt att göra på flera dagar pga varit lat), släckte ner alla lampor förutom myslampan och julstjärnan och kröp ner under täcket i sängen för att bara ha lite tid för mig själv och scrolla lite på Instagram och uppdatera bloggen lite. För en sekund kändes allt så normalt. Så jag sätter mig där, och öppnar Instagram och ser allas bilder. Blir först varm i hjärtat av alla bilder och sedan kommer den där lilla, lilla men så skarpa, skarpa känslan av något som skaver. Det börjar som en liten vridning i magen och växer sedan ut, som ett mörkgrått skuggigt moln upp i bröstet och sprider sig sedan i hela kroppen och får mig att svälja lite för många gånger. Ångesten. Jag inser att på alla de bilder jag ser - på fullbordade gravidmagar, på kaffekoppar framför gnistrande julbelysningar och på solnedgångar i ett land långt härifrån så finns allt det jag inte har. Så känner nog många, den där ouppnåeliga bilden av det perfekta livet. Men jag ser den även i alla de andra bilderna. De där vardagsbilderna, de där bilderna som är "så befriande normala" för alla andra och som "får alla andra att känna sig lite bättre". En bild på ett barnrum där leksaker och målarfärg är uttömda på golvet, en bild på en putig mage med celluliter istället för den normsnygga tighta Victoria Secret-magen eller en vanlig sketen selfie i soffan. Jag får ångest av de bilderna också. "Åh vad skönt att se hur livet verkligen är!!" tycker människor och jag sitter där som en fult monster av grön avundsjuka som pyser ur öronen på mig och tänker "åh, vad det gör ont att se hur livet verkligen är". För jag vill ha det så himla gärna. För mig är den allra tråkigaste av vardagar en ouppnåelig bild av det perfekta livet. För det är något jag inte kommer att få ta del av. 

#1 - - Marielle:

Livet är jäkligt orättvist. Det visste vi kanske redan sen innan men när jag läser din text här slås jag än en gång av hur fruktansvärt, eländigt orättvist det kan vara.

När min syster dog (av missbruk, inte skit-cancer) tyckte jag det allra jobbigaste var alla aldrig. Jag kommer aldrig krama henne igen. Jag kommer aldrig få prata med henne igen. Jag kommer aldrig höra hennes skratt igen. Alla saker jag sett fram emot, hoppats på eller helt enkelt tagit för givet kommer aldrig att hända igen. Det var, och är, otroligt svårt att acceptera.

Du kanske också har en massa aldrig som du hoppats på eller tagit för givet kommer att hända som du nu måste acceptera inte kommer att bli av? Skit-cancer.

Ta hand om dig, Agnes. Du är helt fantastisk!

För övrigt, när jag och min man äntligen köpte hus var vi tvungna att städa ur förrådet till lägenheten vi bott i i över tio år. Det var helt överfullt med svarta sopsäckar innehållande hans kläder och annat skräp han öst ner där när vi flyttade ihop. Första kvällen vi gav oss på att städa fick han en dammallergi-chock. Ansiktet svullnade upp, ögonen rann och han kunde inte andas. Efter en natt på akuten där han fick både astmaspray och allergitabletter gick städandet av förrådet till på följande sätt: jag bar ut en sopsäck med hans grejor ur förrådet, upp med den för sex trappor till lägenheten och ut på balkongen. Där packade jag upp den iförd plasthandskar och munskydd, höll upp plagget för honom som tittade genom fönstret och så fick han bestämma om han skulle ha kvar det genom att nicka eller skaka på huvudet. Alla kläder som skulle behållas packade jag ner i en annan påse, gick ner sex trappor, ut över gården och ner i källaren på byggnaden bredvid för att tvätta. Jag hoppas innerligt att ditt förråd inte är lika eländigt!

Kram!


Svar: Ah, jag förstår. Vad jobbig situation, och vad fint att du ville dela med dig till mig. Det är det där ordet "aldrig" som får det att vända sig så i magen och bröstet ibland. Det är så definitivt.
Jag har inga speciella saker så som jag velat göra med livet, men bara livet överhuvudtaget har jag ju tagit för givet kommer att finnas där. Att skaffa barn och familj har väl alltid varit en tanke jag haft (även om jag såklart inte tagit det för givet), att ha ett jobb jag trivs med och ett hem jag känner mig trygg i. Sådana saker. Att uppleva saker, kanske resa eller bara vara hemma. Lära känna folk, lära mig saker, bli äldre och visare osv. Jag har tagit för givet möjligheten att jag skulle kunna göra vad jag vill i mitt liv.

Men jösses vilken historia! Nej, så farligt ska det nog inte bli att städa ur mitt förråd (hoppas jag!). Jag har ju bara bott i min lägenhet i 3 år, så så mycket kan inte ha hänt, hoppas jag. Det är mest massa tomma kartonger som står där nere tror jag. Jag har sparat ut ifall att jag ska flytta härifrån, men nu ser det ju inte ut som att det kommer ske, så de kartongerna får åka. Nu pratar jag alltså inte om bra flyttlådor utan små skolådor och originalförpackningen till brödrosten typ.. Så onödigt.
Agnes

#2 - - Catarina :

Agnes, jag förstår dig så innerligt väl!! Det är bara för j.... t! Det är så fruktansvärt orättvist - livet.
HUR ska man kunna acceptera
att somliga får leva till nästan
100 och andra hinner knappt
börja sitt liv? Man tar det för
självklart att livet bara ska rulla
på. Det är verkligen inte
Självklart. Bli illgrön av avund,
Agnes! Bli ledsen och arg. Det
Har du all anledning att bli.
Tillåt dig det! Tror att det är
sunt och naturligt. Sen kommer
andra stunder när du mår
lite bättre mentalt och kan
ta tillvara på nuet. Tänker på
dig! ❤️ Kram 💜

Svar: Vad skönt att du säger att det är okej för mig att vara avundsjuk. Det är ju en sådan ful egenskap, och jag kämpar så med att inte låta det ta över mig. Men jag känner det ju, så väldigt mycket ibland till och med. Tack för din kommentar och din förståelse, kram!
Agnes

#3 - - Therése:

Kram och medkänsla.

Svar: Tack! Kram !
Agnes

#4 - - Laura:

❤❤❤❤❤❤

Svar: Kram!
Agnes

#5 - - Anonym:

Detta är kanske inte vad du vill höra, men jag vill bringa lite hopp och ljus.
En vän till mig, hennes pappa hade cancer, var väldigt, väldigt sjuk. Läkarna hade gett upp, han själv hade gett upp (börjat dricka osv för att dämpa smärtan) - han var sjuk väldigt länge.

En dag får jag ett sms ifrån henne. Ett mirakel hade skett. (Är osäker på exakt vad som skedde, då jag inte ville fråga för mycket) men som jag förstod det så hade tumörerna förkalknat, och han skulle klara det. Cancern kunde inte växa mer.

Och det var verkligen ”bestämt” att han skulle dö i sviterna av cancer, så hände ett faktiskt mirakel.

Och efter det insåg jag, att man aldrig ska tappa hoppet.
Jag hoppas så innerligt att detta mirakel sker, för dig.
Jag menar inte att man ska vara naiv, men detta är en faktisk historia, en sann historia.

Jag kommer aldrig sluta att tro.


Lider själv av svår ångestproblematik, så jag hamnar lätt i onda tankemönster, så jag menar inte att man bara ska fortsätta vara stark, alltid tänka positivt, såklart ska man ha sina dåliga dagar.

Åh, det blev rörigt, men ville säga det till dig.
Om det är opassande, så publicera inte kommentaren.

Kram fina du. Fortsätt kämpa ❤️

Svar: Jag tycker inte den är opassande. Jag tyckte det var en fin berättelse och jag är lycklig för er skull! Klart mirakel kan hända, klart jag hoppas på det. Jag tror att man kan både acceptera och förbereda sig samtidigt som man kan hoppas på mirakel. Jag försöker acceptera att jag kommer att dö, men jag behöver ju inte ge upp bara för det!
Jag har sagt det många gånger, jag tror det är viktigt att känna att det är okej att känna alla känslor. Precis som att det ska vara okej att vara deppig, att våga gråta och att våga bryta ihop när livet går åt helvete (ursäkta språket) så är det precis lika viktigt att våga vara glad när man faktiskt känner sig glad. Jag kan ju inte tala för hur andra människor känner sig men jag har aldrig någonsin känt att "jag kommer aldrig bli glad igen någonsin", jag blir alltid glad igen. Och sedan ledsen igen. Och sedan glad igen. Och så vidare i all evighet. För mig finns det ingen känsla som håller sig för evigt.
Kram <3
Agnes

#6 - - janet:

Jag, som inte (vad jag vet) är allvarligt sjuk, kan också - när jag påminns om hur skört livet är och hur fort det kan förändras - börja tänka på hur ledsamt det känna att liksom bli avbruten i det man håller på med. Inte för att jag gör något viktigt, jag menar mer själva livet. Allt jag gillar med livet vill jag ju göra mer och längre och fler gånger.

Jag kan då tänka på de små sakerna som alla tv-serier jag inte kommer att få se (eller se färdigt), böcker som kommer att fortsätta ges ut utan att jag kan läsa dem men också på de större sakerna som kommer att fortsätta utan mig. Som om jag skulle få några barnbarn till exempel. Du vet, sådant.

Hur som helst så önskar jag mig mest av allt i världen att vi alla kunde få leva tills vi känner oss färdiga. Det fick min farfar. Han blev gammal, över nittio år, och han sade till mig när jag hälsade på honom mot slutet av hans liv att han var nöjd. Nu ville han inte mer. Farmor och hans vänner var borta sedan länge och han hade tappat sitt intresse för trav, "Det är dags", sa han, "och jag är nöjd."

Att det inte bara kan få vara så för oss alla! Så dumt ordnat att det inte är så, tycker jag.

Tar hemskt gärna receptet på pepparkaksvåfflorna om din mamma vill dela med sig av det.

Svar: Ja, men precis sådär känner jag också! Har nog alltid haft den känslan faktiskt även innan jag blev sjuk. Jag minns att jag som liten kunde tänka på döden ibland och bli alldeles ställd när jag insåg att livet (eller ja.. samhället? världen?) skulle fortsätta även efter att jag dog. Ungefär som att man inser att världen inte kretsar kring mig utan jag är bara en del av världen, ungefär. Just det med att böcker kommer att ges ut, tv-serier kommer att fortsätta att sändas osv. Jag antar att jag alltid tänkt att jag kommer vara så gammal när jag dör att jag ändå inte kommer vara intresserad av tv-serier eller böcker då jag kommer se för dåligt för att kunna kolla på TV, eller läsa en bok. Att det intresset redan svalnat, ungefär så som du beskriver din farfars intresse för trav.
Det måste ju vara helt fantastiskt att kunna ligga så vid sin dödsbädd och kunna känna "jag är nöjd, det är dags". Jag kan tänka mig att det kan ha varit jobbiga år innan det, utan din farmor och utan hans vänner osv, men det måste kännas väldigt befriande att dö när man verkligen vill göra det. Då tror jag inte man är rädd alls. Jag håller med dig till 100% i dina reflektioner, alla borde få leva tills de känner sig färdiga. Och med det tycker jag också att det ska vara okej att inte vilja leva tills man är 90, eller ens 70 eller 60 år. Det kanske är ganska kontroversiella tankar men jag hade nog önskat att alla skulle få bestämma själva när de vill dö, och det kanske inte är "efter hundra år" för alla (men det hade det nog varit för mig.. hehe).

Receptet på pepparkaksvåfflorna finns längst ner i en länk på mitt senaste blogginlägg! Mamma hade hittat receptet från Icas buffé-tidning! Ta en kik!
Agnes

#7 - - Anonym:

Så modigt att du skriver om det här. Jag tror precis alla kan förstå att det är så det känns (inte hur det känns såklart, det vill man ju knapptt ens försöka förstå) och att det är så man själv skulle känna om man hamnar i den situationen. Kanske är det den största rädslan för många att bli sjuk, att behöva känna så. Det är ju så oändligt orättvist. Tycker det är så sjukt fint av dig att dela med dig även av det, för trots alla bilder på "det vanliga livet" etc så finns det inte så många som pratar om det du tar upp dvs "det vanliga livet för nån i din situation". Tror det behövs! Kram

Svar: Tack för din kommentar! Jag tror också att det kan behövas. Förhoppningsvis kan det vara en ögonöppnare för någon det jag skriver, och om inte så får jag i alla fall ut väldigt mycket av att få skriva av mig om alla tankar här på bloggen. Livet är oändligt orättvist, inte bara för mig i min situation, och det är nog viktigt att vara en motvikt till alla inlägg där livet är fantastiskt. För hamnar man i en situation där livet inte är fantastiskt längre då tror jag många blir chockade och inte kan hantera situationen just för att "det är ju inte såhär livet ska vara, livet ska ju vara bra och lyckligt" och då blir det ju väldigt svårt att hantera även små problem. Så jag tror det är bra att bli presenterad till "det mörka" ibland också.
Agnes

↑