Eldmörjan med tjejerna

(null)
För er nya läsare, här har vi mig med mina bästa vänner sedan 17 år tillbaka. Vi lärde känna varandra när vi började tillsammans i förskoleklassen. Vi gick på en friskola där ledmotivet var typ "vi utbildar tågluffare" och jag minns att i alla fall de första skolåren var det obligatoriskt med en utflyktsdag i veckan (det kanske det är på alla skolor, har ingen aning faktiskt?). Det kunde vara lite allt möjligt men oftast var det till skogen. Då minns jag att vi alltid fick ha med oss matsäck och oavsett väder så fick vi vara ute. 

Så när vi nu skulle försöka timea in att ses i julledigheten alla fem så var mitt förslag att vi skulle ta en utflykt till berget och käka brunch/fika där istället för hemma i någons kök. För att göra något lite annorlunda. Jag hade väl sett framför oss hur vi skulle sitta där en krispig vinterdag med snön som gnistrar men med sol som värmer upp oss, kanske tända en brasa och grilla korv för att sedan avsluta med en liten promenad runt sjön. Men sedan insåg jag att en brasa inte går ihop med min syrgas, och någon promenad är inte att tala om när jag knappt kan hålla mig på benen som det är. Vädret var mulet och jag trodde nästan det skulle börja regna ett tag (men det gjorde det inte, och det var som tur var varken jättekallt eller särskilt blåsigt!). Inte riktigt den bilden jag fått, men det blev så himla bra och lyckat ändå. 

(null)
(null)
Vi parkerade bilen 50 meter från sjön Eldmörjan där vi gick ut på den lilla bryggan och satte oss. Det kändes som vi var mitt i naturen (vilket vi ju i och för sig också var...) trots att bilen stod så nära. Men så mycket längre hade jag inte orkat gå idag. 

(null)     
(null)     
(null)     
(null)     
(null)     
(null)
Vi packade upp matsäcken och satte oss och åt. Vi körde lite knytkalas så jag hade gjort pannkakor (hälften färdigrullade med socker och hälften serverades med grädde och sylt), Linnea tog med sig mackor och pålägg, Sofia lite tillbehör som brieost och frukt, Lisa stod för drycken (både kaffe, varm choklad och juice) och Alva för fikat i form av gifflar och kakor. Typisk utflyktsmat vilket gjorde det så himla nostalgiskt och roligt.

(null)     
(null)
Det var extremt bra fotoljus och väldigt fin utsikt när det låg som en dimma längs sjön hela besöket.

(null)
Drabbades av matkoma efter någon timma.

(null)
När vi skulle gå hemåt så var det som sagt bara ca 50 meter till bilen, men det var uppförsbacke. Det blev så jobbigt. Trots att de andra tjejerna bar alla mina kassar och trots att jag tog det i mitt eget tempo så blev jag så utmattad. När det bara var kanske 10 meter kvar till bilen så bara brast tårarna fram. Jag kände mig så himla kass i kroppen. Kroppen är så skröpplig, det har gått så fort. Jag känner en stor skillnad i ork, muskelstyrka och andfåddhet på bara en vecka. Det gör så ont i hela mitt väsen att veta att kroppen fysiskt blir sämre och den förmodligen aldrig kommer att bli bättre (till skillnad från efter operationer där jag ändå kan ha tanken att "jag tränar upp det här sedan, kroppen återhämtar sig").

När jag kom innanför dörrarna hemma var jag helt utmattad. Jag ropade på Daniel "jag är så varm och jag måste få av mig alla mina varma kläder men jag orkar verkligen inte". Så han kom och tog av mig skorna, drog av mig termobyxor, tjockbyxor, tjocktröja och strumpor. Jag satte mig i sängen och han fixade fotbad och te, hämtade min syrgasslang och blandade ihop min kortisondos. Servade mig som om jag vore först en treåring som inte kan klä av sig och sedan en 90-åring som inte kan hämta medicin. Jag kände mig så tacksam för att han fanns där just då. Efter några timmars vilande mår jag mycket bättre. Vi har ätit matlådor till middag och jag tänkte nu förbereda en kålpudding så vi har matlådor till några dagar framöver. Energin är tillbaka, jag mår bra för stunden. Det går väldigt upp och ner och ibland är det svårt att acceptera det. Jag har i alla fall, trots lite gråt och utmattning, haft en väldigt bra dag med några av de jag älskar absolut mest i hela världen. 
#1 - - Gun:

Du är så fantastiskt bra på att göra det bästa av varje dag! Trots ditt "eländiga skick" skapar du goda minnen nästan varje dag. Bra gjort! Du har en fantastisk förmåga att tänka positivt. Och du - man får bryta ihop mellan varven. Jag förstår att det känns eländigt att det antagligen inte går att bygga upp kroppen igen...

Svar: Tack vad snäll kommentar. Jag försöker verkligen tänka att jag ska få ut åtminstone en bra grej av varje dag. Göra åtminstone en aktivitet, om det så är att diska och tvätta. Det måste få kännas som att jag har någon mening med att gå upp om dagarna. Så jag planerar in allt eftersom min kropp orkar, men det är riktigt jobbigt när den börjar begränsa mig så. :(
Agnes

#2 - - Martin:

Vilken härlig utflykt! (vilka underbara vänner du har) Såg att det låg is på sjön, själv älskar jag att vara ute på isen och åka skridskor och fiska. Så tråkigt att du måste kämpa mot denna vidriga sjukdom, måste vara hemsk att känna att man blir sämre och sämre:( Kämpa på Agnes!!
Kram/Martin

Svar: Det var det! Det låg ett liiitet tunt lager is på sjön man absolut inte att det hade hållit att gå på. Tror inte ens det hade hållit för en lite tyngre sten!Tack för din kommentar, kram!
Agnes

#3 - - Kakan :

Låter som en bra dag trots allt! Håller med ovanstående om att du är jätteduktig på att ta tillvara på dagarna och hitta ljusglimtar! Själv är jag inte riktigt lika bra på det... Önskar dig ett trevligt nyår!

Svar: Det var det verkligen! Jag antar att man kanske blir det mer när man "måste", när varje dag räknas lite mer, när varje dag inte känns så självklar kanske?Önskar dig ett trevligt nyårsfirande också!
Agnes