Hugga gran och planera begravning
Jag bestämde mig för att vi ville ha en julgran i lägenheten förra veckan. Så därför bestämde jag också att vi skulle åka upp och hugga en gran till oss. Och en till mamma och pappa. Och en till min bror, fast han inte ville ha någon. Så vid nio-tiden imorse packade jag in pappa, Daniel och Teo i bilen till farmor. Det var lite snöigare där uppe än hemma.
Som vanligt bjöds det på sju sorters kakor hos farmor (eller ja, det var faktiskt bara fyra idag så då kan man äta en av varje..) när vi kom dit. Och kaffe såklart.
Sedan tog vi oss ut i skogen. Halvt med bil, halvt gåendes letade vi efter granar. Jag blev väldigt andfådd, trots att jag hela tiden bar med mig syrgasen, men vi tog det i ett lugnt tempo så det gick bra ändå. Måste sett ganska roligt ut när pappa stövlar fram först med sågen och sedan granen, sedan kommer Teo springandes bakom och drar i kopplet som Daniel håller i. Daniel som också försöker parera mig när jag promt ska med i uppförsbackar och snåriga delar av skogen med min syrgasväska som pytsar ut luft och med ett ben som viker sig vid minsta belastning, haha. Ett litet dysfunktionellt sällskap på granletartur helt enkelt.
Vi hittade tre så himla perfekta granar. Den vänstra som Daniel håller i till Augusts balkong, den stora i mitten hem till mamma och pappa och den lilla tjockisen till höger (granen alltså.. hehe) hem till vår lilla lägenhet! Vi fick farmors goda biff med potatis till lunch och så rotade vi fram lite julkulor ur hennes gamla pynt som vi snodde med, sedan åkte vi hemåt igen.
Här bär Daniel upp granen till lägenheten. Tittar man noga på bilden ser man August som är påväg ner för trappan för att hämta sin gran på bilen som inte syns i bilden, haha!
... och här står den nu och torkar! Imorgon ska vi pynta och röja upp lite (och ta bort den gräsliga handduken under).
Sedan vi kommit hem har jag suttit och sparat över bilder på datorn. Jag har också tagit tag i sånt där "måste-göra" som att skriva upp alla lösenord och all information kring mig som min familj och närstående kan tänkas behöva veta när jag går bort. Vad jag vill att de gör med mina sociala medier, och hur mina pärmar med "viktiga papper" är organiserade t ex. När jag och Daniel åt middag ikväll så satt vi även och diskuterade lite begravningsfrågor. Hur vill jag att min gravsten ska se ut? Vart och hur vill jag bli begraven? Vill jag bli kremerad (isåfall före eller efter begravningen?)? Vill jag ha en kyrklig eller borgerlig begravning? Hur mycket ska jag lägga mig i egentligen och hur mycket kommer mina närstående vilja fixa själva? Begravningen är ju egentligen inte för mig, den är ju för mina närstående - hur mycket får jag bestämma kring den? Kan det vara fint att jag har åsikter om små detaljer eller hade det underlättat om hela redan är planerad? Jag tänker att det kan vara en tröst i att som närsående få lite praktiskt arbete att göra mitt i sorgeprocessen, som för att få tankarna på annat, samtidigt som det förmodligen också kan kännas som en belastning att behöva dra igång praktiskt arbete när man har fullt upp med att sörja. Svårt. Jag vill underlätta utan att ta över.
Det var lite konstigt att sitta och prata om det. Det där livet efter att jag dött. Att lufta det öppet. Jag har ju funderat mycket själv kring det det senaste och gått och antecknat små saker jag ska komma ihåg i olika anteckningsblock, men att prata med någon om det gjorde det lite mer verkligt. Det gjorde ont. Det gör mig ont att veta att jag måste lägga detta i axlarna på mina närstående. Jag vet att det "är det sista jag borde fundera på" nu, och att det är såklart inte är mitt fel att det är såhär situationen ser ut. Men ändå så är det där och tynger mig. Det handlar inte främst om att jag kommer att vara anledningen till sorg hos de jag älskar mest men att inte kunna få finnas där för mina nära i den sorgen de kommer gå igenom är det som är jobbigast. Jag kan ju inte trösta dem från min egen död, jag kan inte vara det som håller dem uppe. Jag kommer inte finnas där och det är det som är hela grejen. Usch vad det är jobbigt att tänka på. Därför blir det också jobbigt att prata om det som kommer att vara efter att jag går bort.
Jag tycker det är lite "tråkigt" att man inte får vara med på sin egen begravning. Eller ja, medveten. Jag skulle så gärna vilja se vilka son kom. Va valde de för blommor? Hur va stämningen. Kanske konstigt tanke. På det sättet skulle jag nog vilja få vara en del av planeringen. Kanske inte allt. Men små delar.
Vad konstigt det känns att du "lämnat över" ditt liv till dina anhöriga. Lösenord,direktiv,osv. Slutar aldrig imponeras över din mentala förmåga (saftigt har jag ju inte varit i din situation och jag förstår såklart att du "Har inget val"). Men jag beundrar dig ändå:) Inställningen är ju ändå ett val. Kram!
P.s kan inte sluta garva åt synen när ni stapplar runt på granjakt;D