Hugga gran och planera begravning

Jag bestämde mig för att vi ville ha en julgran i lägenheten förra veckan. Så därför bestämde jag också att vi skulle åka upp och hugga en gran till oss. Och en till mamma och pappa. Och en till min bror, fast han inte ville ha någon. Så vid nio-tiden imorse packade jag in pappa, Daniel och Teo i bilen till farmor. Det var lite snöigare där uppe än hemma. 
 
Som vanligt bjöds det på sju sorters kakor hos farmor (eller ja, det var faktiskt bara fyra idag så då kan man äta en av varje..) när vi kom dit. Och kaffe såklart.
 
Sedan tog vi oss ut i skogen. Halvt med bil, halvt gåendes letade vi efter granar. Jag blev väldigt andfådd, trots att jag hela tiden bar med mig syrgasen, men vi tog det i ett lugnt tempo så det gick bra ändå. Måste sett ganska roligt ut när pappa stövlar fram först med sågen och sedan granen, sedan kommer Teo springandes bakom och drar i kopplet som Daniel håller i. Daniel som också försöker parera mig när jag promt ska med i uppförsbackar och snåriga delar av skogen med min syrgasväska som pytsar ut luft och med ett ben som viker sig vid minsta belastning, haha. Ett litet dysfunktionellt sällskap på granletartur helt enkelt.
 
Vi hittade tre så himla perfekta granar. Den vänstra som Daniel håller i till Augusts balkong, den stora i mitten hem till mamma och pappa och den lilla tjockisen till höger (granen alltså.. hehe) hem till vår lilla lägenhet! Vi fick farmors goda biff med potatis till lunch och så rotade vi fram lite julkulor ur hennes gamla pynt som vi snodde med, sedan åkte vi hemåt igen.
 
Här bär Daniel upp granen till lägenheten. Tittar man noga på bilden ser man August som är påväg ner för trappan för att hämta sin gran på bilen som inte syns i bilden, haha!
 
... och här står den nu och torkar! Imorgon ska vi pynta och röja upp lite (och ta bort den gräsliga handduken under). 
 
Sedan vi kommit hem har jag suttit och sparat över bilder på datorn. Jag har också tagit tag i sånt där "måste-göra" som att skriva upp alla lösenord och all information kring mig som min familj och närstående kan tänkas behöva veta när jag går bort. Vad jag vill att de gör med mina sociala medier, och hur mina pärmar med "viktiga papper" är organiserade t ex. När jag och Daniel åt middag ikväll så satt vi även och diskuterade lite begravningsfrågor. Hur vill jag att min gravsten ska se ut? Vart och hur vill jag bli begraven? Vill jag bli kremerad (isåfall före eller efter begravningen?)? Vill jag ha en kyrklig eller borgerlig begravning? Hur mycket ska jag lägga mig i egentligen och hur mycket kommer mina närstående vilja fixa själva? Begravningen är ju egentligen inte för mig, den är ju för mina närstående - hur mycket får jag bestämma kring den? Kan det vara fint att jag har åsikter om små detaljer eller hade det underlättat om hela redan är planerad? Jag tänker att det kan vara en tröst i att som närsående få lite praktiskt arbete att göra mitt i sorgeprocessen, som för att få tankarna på annat, samtidigt som det förmodligen också kan kännas som en belastning att behöva dra igång praktiskt arbete när man har fullt upp med att sörja. Svårt. Jag vill underlätta utan att ta över. 
 
Det var lite konstigt att sitta och prata om det. Det där livet efter att jag dött. Att lufta det öppet. Jag har ju funderat mycket själv kring det det senaste och gått och antecknat små saker jag ska komma ihåg i olika anteckningsblock, men att prata med någon om det gjorde det lite mer verkligt. Det gjorde ont. Det gör mig ont att veta att jag måste lägga detta i axlarna på mina närstående. Jag vet att det "är det sista jag borde fundera på" nu, och att det är såklart inte är mitt fel att det är såhär situationen ser ut. Men ändå så är det där och tynger mig. Det handlar inte främst om att jag kommer att vara anledningen till sorg hos de jag älskar mest men att inte kunna få finnas där för mina nära i den sorgen de kommer gå igenom är det som är jobbigast. Jag kan ju inte trösta dem från min egen död, jag kan inte vara det som håller dem uppe. Jag kommer inte finnas där och det är det som är hela grejen. Usch vad det är jobbigt att tänka på. Därför blir det också jobbigt att prata om det som kommer att vara efter att jag går bort. 
#1 - - Malin:

Jag tycker det är lite "tråkigt" att man inte får vara med på sin egen begravning. Eller ja, medveten. Jag skulle så gärna vilja se vilka son kom. Va valde de för blommor? Hur va stämningen. Kanske konstigt tanke. På det sättet skulle jag nog vilja få vara en del av planeringen. Kanske inte allt. Men små delar.

Vad konstigt det känns att du "lämnat över" ditt liv till dina anhöriga. Lösenord,direktiv,osv. Slutar aldrig imponeras över din mentala förmåga (saftigt har jag ju inte varit i din situation och jag förstår såklart att du "Har inget val"). Men jag beundrar dig ändå:) Inställningen är ju ändå ett val. Kram!
P.s kan inte sluta garva åt synen när ni stapplar runt på granjakt;D

Svar: Ja, visst är det! Jag satt och pratade mycket om det med mamma idag. Lyssnade på låtar och så. Jag kan nästan se lite framför mig hur det blir nu och nästan vara avundsjuk på de som kommer få vara där, hur konstigt det än låter..
Har inte lämnat över något än, men har börjat skriva på det. Är mycket att tänka på så jag tar det i etapper. Men absolut, det kommer ju att lämnas över. Det känns konstigt. Att ge ut lösenord som jag aldrig någonsin skulle lämna ut t ex.
Kram! Tack för din kommentar!
Agnes

#2 - - Anonym:

Kära Agnes - lägg ingen skuld på dig själv.❤️ Precis som du skriver kan du ju inte rå för att du drabbats av cancer... Men jag förstår vad du menar med att du vill underlätta för dina anhöriga i vardagen och livet utan dig med som fysisk person. För jag vet att du alltid kommer att finnas med - fast på ett annat sätt... ❤️
Du är en helt fantastisk enastående person som trots din sjukdom, med allt vad det innebär - har ork att bry dig så mycket om dina nära och kära.
Va rädd om dig! Önskar dig en jätte mysig jul, nyår och (ganska så snart😉) födelsedag!
Supe duper bauta styrke kramar / Camilla (ebbas mamma)❤️

Svar: Jag vet ju såklart att jag inte kan lägga någon skuld på mig själv, och det gör jag väl egentligen inte heller. Men det är klart att man ändå mår dåligt över att vara den som orsakar någon annan ett lidande. Tack Camilla, du är så himla snäll i dina små kommentarer! Förresten lär ni snart få se en välbekant handstil dimpa ner i eran brevlåda. Har ju hört att det är någon som kommer hem över jul och då måste hon ju ha något att läsa! ;) Kram!
Agnes

#3 - - Anonym:

❤️

Svar: <3
Agnes

#4 - - Marcus:

Jag har ju aldrig träffat dig och är bara en bloggläsare men du ska veta att jag verkligen inte vill att du dör och gruvar mig för den dag du gör det för jag kommer helt enkelt att bli skitledsen (jag försökte hitta finare uttryck men det där var det som beskrev det bäst).

Men jag tror det är bra om du berättar så mycket du kan om hur du vill ha det med begravning och underlättar med allt med sociala medier och mail och sådana saker. Dina anhöriga kommer garanterat att känna sig hjälpta av det sedan i en jobbig situation.

Men jag får också en tanke av om att du skulle kunna "framtidsblogga". Typ att du skriver blogginlägg som kommer publiceras efter att du dött. Välj själv 1 år efter, 2 år efter 5 år efter 10 år efter osv. Sedan kan du låta någon du litar på få ansvaret att publicera. Så kan du redan nu skriva ihop inlägg som ska publiceras efter din död! Eh... jag går lite igång på den tanken. Alltså om mig själv. Jag är inte döende. Nu. Inte ännu. Men någon gång kommer jag bli det. Fasiken, det kanske man borde göra. Men man måste då hitta en absolut pålitlig vän... och i värsta fall kan man ju betala en advokatbyrå för att göra det... att hålla inlägg helt hemliga och sedan publicera vid givna tillfällen i framtiden! Efter sin död! Ah, lite coolt, faktiskt.

Men tänk om du skulle kunna skriva ihop blogginlägg som skulle kunna skrivas efter din död? Vore inte det spännande!? Det blir ju lite som att du bloggar från den andra sidan fast nu. Jättekonstigt, jag vet. Men ändå spännande.

Svar: Det är så kul att du nämner det! För jag har verkligen funderat på det! Antingen att ha någon som publicerar inläggen efter min död, eller att jag redan "förhandspublicerat" ett speciellt datum (vilket man så smidigt kan göra via blogg.se). Jag funderar ärligt på att göra det, men då ska jag sätta mig någon dag och känna att jag gör det för att jag har lite tid över och det känns roligt. Det är inget jag prioriterar över att "vara här och nu". Men tanken finns där, kul att du också tänkte i de banorna, haha!På så sätt behöver ni ju kanske inte riktigt säga hejdå när det är hejdå för mig. Men det kan ju vara jobbigt också såklart, att aldrig veta när man får ett avslut. Kanske man får göra som i filmen "P.S I love you" att det finns ett slutdatum eller ett slut antal brev (i filmen var det brev men i mitt fall blir det väl inlägg då) och att det är tydligt från början. Vi får se hur det blir med den saken i alla fall ;)
Agnes

#5 - - Jenny:

Livet är så himla himla orättvist verkligen. Att sjukdomar slaviskt ska få ta människors liv, främst ungas, är hjärtskärande.

Du verkar så himla tuff Agnes, och du verkar så tillfreds med livets fina sidor trots att det du går igenom för de allra flesta är helt otänkbart och rent ut sagt fruktansvärt. Kan tänka mig att det man läser på din blogg endast är storleken av ett utkast av ditt liv, men det synsätt på livet som du förmedlar gör dig till en förebild. Och jag som skriver detta är frisk som en nötkärna. Du är en förebild för mig med, på det sätt du visar att livet är fint även när det visar sina mest elaka sidor. - Du skriver om din sjukdom, men du ger så mycket mer.

Jag önskar dig all lycka du möjligen kan få, i varje dag i resten av ditt liv.
Kram

Svar: Hej tacktacktack för din kommentar! Den var så fin och välformulerad och gjorde mig väldigt glad! Jag tycker fortfarande det är väldigt overkligt när jag hör att min lilla blogg påverkar någon så, men det är otroligt hedrande och jag blir alltid lika rörd. Kram <3
Agnes

#6 - - Lillemor:

Jag kommer att sakna denna blogg som bara den. Först läser man början och mitten av senaste inlägget och skrattar högt, din humor är så vansinnigt rolig. Sen kommer man ned till mitten och då vill jag gråta, du kommer att vara så ofantligt saknad av väldigt väldigt många.
MEN snart är det julafton och då kommer vi och vill ha såååååå gott julkaffe som bara du vår egen barista kan göra.
Kram min sköna från faster.

Svar: Älskade faster <3Du ska få så mycket julkaffe (fast om det nu blir massa extra besökare så kommer jag få slita för att få till de till alla, haha!). Kram!
Agnes

#7 - - M:

Hej! Är inte eran gran lite väl kort :) ? jag hittade din blogg härom dagen när jag googlade lite om cancer, då min lillasyster sitter i nästan samma sits som du. (spridd bröstcancer med metastaser i lever, skelett, lungor och häromdagen fick hon reda på att dom även hittat några i hjärnan:(. Hon kämpar dock på, och passar på att göra så mycket roligt som möjligt medan tid finnes, och ger aldrig upp, precis som du! Otroligt fin blogg du har, med så många fina bilder och texter! Starkt att du kan hålla modet uppe och njuta av god mat, umgänge mm.

Kram/M

Svar: Haha! Den är liten och kort ja, men det var så vi ville ha den. Vi har ju inte en så stor lägenhet så den fick inte bli för stor! :DVad tråkigt att höra om din syster, jag skickar alla kramar och allt stöd jag kan till henne och er. <3 Kram
Agnes

#8 - - Anonym:

Det fina är att man har varandra i allt, det kan kanske vara en tröstande tanke.

Svar: Om du syftar på att Daniel fanns där när vi pratade om begravning, så ja. Det är väldigt fint att han finns där. Genom allt. :)
Agnes