Juldagen och annandag jul

(null)
(null)
(null)
Då var vi framme till vad jag gjorde på juldagen! På förmiddagen kom Katarina och Ingrid från Göteborg hem till mig. Jag bjöd på rester av julbordets svamp- och spenatpaj (ödmjukt att ta med sig sin egengjorda mat hem från julbordet för att det var favoriten och sedan skyller på att "jag måste ju ändå få tillbaka min ugnsform förr eller senare"...). Ingrig var visst vegan, men det löste vi enkelt till genom att steka upp en svampsallad (haha kände mig så modern och flexibel  köket..)

(null)
(null)
Sedan bjöd jag på fika och godis men alla var proppmätta från luchen så det gick inte mycket åt där. Vid 17.30-snåret drog de så jag fick lite snabbt diska iordning, fixa mig själv lite iordning och försöka vila lite innan mitt andra sällskap för kvällen. 

(null)
(null)
Alexander, Jennifer, Alva och Albin. Alla fyra, kompisar som genom åren varit riktigt nära (inte alltid i samma sällskapskonstellation som ovan dock) vänner till mig, och är fortfarande, trots att jag inte skulle säga att vi träffas särskilt regelbundet längre. Mycket pga avstånd och olika val i livet precis som det är i de här åldrarna. Oavsett, vi hade det så himla mysigt och roligt. Vi käkade thaimat choklad och de drack rödvin. Pratade om livet, om döden (vi snuddade en del på ämnet kring det här med att hinna säga allt innan det är för sent). Det blev tårar men det blev också betydligt mer skratt men vid 01.30 ungefär fick jag be dem gå så att vi skulle få sova, haha.

Om jag sov den natten? Nä. Om jag var trött annandagen? Ja. Om jag fick besök? Ja. Men det var otroligt trevligt det med så jag ska inte klaga. Min kusin hörde av sig spontant så jag bjöd över honom, mamma, pappa och Daniel på pepparkaksvåffelfika (haha tröttnar aldrig!). Medan de andra åkte hem och iväg så satt jag och min kusin och mamma kvar och diskuterade långa, något kontroversiella åsikter och tankar i flera timmar. Tänk er ultrafeministen (jag, obvoiusly), möta sin totala motsats. Nej, riktigt så illa var det inte men vi hade mycket olika åsikter men just det gjorde det också väldigt intressant då det kändes som att vi båda verkligen stod öppna för att lyssna och lära och se från andra vinklar. Som mamma sa efteråt så är det sällan man går helt utan irritation ur en debatt om man inte i slutändan känner att man har enats om något, men det var vad som hände. Uppskattade verkligen en ärlig, balanserad diskussion.

Idag är jag i alla fall helt planlös. Julen är över och jag är så redo att gå tillbaka till lite vardag!
#1 - - Martin:

Hej Agnes! Ser att du har haft en trevlig och bra jul, ditt förra inlägg avslutades ju även med Lycklig! Låter underbart!
Undrar hur du orkar med alla bestyr, såsom städning, matlagning,diskplockning mm som det måste bli av så många aktiviteter? Har förstått att din mamma hjälper till mycket, men ändå! väldigt imponerande med tanke på din sjukdom.
Har du på syrgasen på hela tiden, eller bara vid mer ansträngande sysslemål? Ser inte den på särskilt många foton av dig (; Fast du kanske tar av slangarna när det är fototime..

En superwoman tycker jag dock du är oavsett!

God fortsättning och gott nytt år!

PS. fick träffat min lillasyster på julafton, men kunde inte prata så mycket om hur långt hon har kvar och mår mm, då hennes dotter på 7 år var med och hängde henne i faggorna. Dom har inte berättar för henne vad som stundar. Bara sagt att "mamma" är sjuk igen och kommer tappa håret ytterligare en gång. :(

Kram/Martin






Svar: Det var verkligen underbart!Ja, det gick rätt bra faktiskt med "hushållsbestyren". Dels har jag ju både mamma, hela släkten och min sambo Daniel som hjälpte till före, under och efter men sen är det mycket min goda hatkärlek kortisonet som styr mig. Får mycket energi av det, vilket gör att jag helt enkelt rent maniskt städar och diskar och fixar runt mig nu för tiden. Absolut en av plussidorna med den medicinen. Jag är bättre på att städa iordning nu än jag var innan, trots att jag är betydligt sjukare nu. haha. Men absolut, julen blev lite väl påfrestande när den höll i sig i nästan tre dagar och det kom besök över till lägenheten varje dag. Jag har känt det nu i efterhand och det har varit jobbigt mentalt (även om det såklart tankat på otroligt mycket lycka också att få träffa alla nära och kära och få bjuda in).

Angående syrgasen så använder jag den varje natt. Sedan använder jag den när jag går utanför lägenheten i princip. När jag går hemma i lägenheten använder jag den bara om jag skulle behöva en "extra shot" en stund om jag gjort något väldigt ansträngande (vet ej vad det skulle vara i och för sig.. men kanske om jag städat lite väl intensivt, haha). Jag brukar ofta ta av mig den när jag kommer hem till folk och sitter och bara umgås. Känner inte att jag behöver den när jag inte "är igång". Så jag tar alltså inte av den för foto-sessions, haha, utan jag använder den helt enkelt inte så ofta. Framförallt när jag förflyttar mig eller när jag sover helt enkelt. :)

Vad kul att du fick träffa henne, men vad jobbigt att du inte känner att du kanske fick prata så mycket med henne som du hade velat. Har du inte någon möjlighet att göra det någon annan dag? Att träffa henne och fråga alltså. Nu känner ju inte jag din syster, och jag skulle absolut inte få för mig att prata "åt henne", men ur mitt perspektiv så kan jag känna att det var lite skönt att det inte var så många i släkten som kom fram och ville prata om min situation på julafton (det är klart att det kom upp, det gör det alltid, men inga djupa samtal). Det kan ibland kanske kännas jobbigt att få för mycket frågor och bli för påmind om det dåliga på en dag som t ex julafton där man kanske framförallt vill känna sig.. lycklig. Om du förstår hur jag menar. Så jag tror inte du behöver känna att det för hennes skull var ett "misslyckande" att inte prata om det, men om du för din egen skull hade velat prata om det så skulle jag fråga henne om hon hade velat gjort det och isåfall kunnat ta det en dag när hennes dotter inte är med. Det är en svår situation det där (och jag vet ju som sagt inte hur ni har det bara för att jag också är i liknande situation) hur, när, var och OM man ska ta upp det. En del vill ju inte bli påminda, medan andra inte kan tänka sig att nästan prata om någonting annat än just det faktum att de är sjuka och ska dö. Det är ju så olika.

Oj, nu blev det ett väldigt långt svar. Hoppas du orkade läsa hela haha!
Agnes

#2 - - Martin:

Tack för ditt långa svar! Inga problem jag har läst hela haha!
Bra tänkt där att inte ta upp sådana saker på julafton, tur att det inte blev av. Vi bor tämligen långt i från varandra och ses inte så ofta, och har ingen superkontakt heller. Ville helst prata med henne öga mot öga, och inte i telefon. Men funderar på skicka ett långt mejl.

Såg ditt senare inlägg om hjärnkaoset, Det där lät verkligen inte ok!! Hoppas det har ordnat upp sig bättre i dag.

Kram/Martin

Svar: Haha, svaret blev längre än kommentaren..Ja, jag tycker det är ett jättebra alternativ att skicka ett mail. Nu är ju alla olika men jag hade verkligen uppskattat ett mail, eftersom det gör att man kan få svara i sin egen takt och låta det sjunka in lite det som står. Så kanske inte alla tänker iof, men så hade jag känt. :)

Det har det. Läkaren ringde och pratade med mig direkt, inte via en sköterska, och nu har vi bokat in en tid att ses nästa vecka för att följa upp smärtorna och eventuellt skicka en röntgenremiss efter det. Det känns bra. :)
Agnes

↑