Låt oss prata om det som tynger mig, som kanske är ganska töntigt..
Jag är lite deppig över en grej. Över mitt hår. Det har ju växt och frodats sedan i maj 2017 när jag slutade med den sista cellgiftsperioden som skulle få mig att tappa hår. Jag har under 2018 som ni vet fått en hel del cellgifter, men de flesta hade inte håravfall som biverkan, vilket jag har varit väldigt lycklig för. I somras fick jag ett cellgift som kunde skapa håravfall, vilket det gjorde. Men bara glesade ut. Jag använde frysmössa flitigt under varje behandling, vilket kanske hjälpte till på traven - vem vet. Håret fick jag i alla fall behålla, om än bara kanske hälften av det jag "skulle haft".
Men de senaste dagarna har jag tappat så otroligt mycket hår av någon anledning. Jag pratade med min onkologläkare som sa att hon inte trodde att det varit någon slags sen biverkan efter cellgifter, eller att det är någon av mina nya mediciner som har denna biverkan. Jag och hon tror helt enkelt att det kan vara stress. Stressen som det innebar för kroppen att ligga inne på sjukhus, stressen i kroppen av att tumörerna tar över och stressen i kroppen som jag får av kortisonet. Det är normalt med håravfall vid stress, det vet jag, och eftersom jag hade knapphändigt med hår redan innan sedan i somras så blir det väldigt påtagligt nu. Jag får stora kala fläckar som inte riktigt går att kamma över, och jag fortsätter tappa varje dag - hela tiden. Det gör mig jätteledsen.
Det här är mitt hår i dagsläget, ser helt normalt ut framifrån, men uppifrån är det stora fläckar som saknas:
Jag står nu i valet och kvalet över att avvakta och se om det kommer lugna sig med hårtappandet, eller om jag ska raka av allt. Jag känner mig så otroligt töntig som ens gör det till en grej. Jag har ju haft rakat innan, det är egentligen inte så att jag vantrivs i rakat. Det är helt okej. Men det känns som en sådan himla stor sorg när det fått växa ut så himla långt, att bara ta bort det, när jag inte ens kan skylla på en behandling. Varför kunde inte min svikande kropp åtminstone låta mig behålla glädjeämnet av att varje dag få vakna, se i spegeln och bli glad över att jag har mitt hår där (för ja, så har jag känt varenda dag sedan mitt hår började växa för 1,5 år sedan, jag överdriver inte)? Jag vet att när jag väl satt rakapparaten mot huvudet så är det ingen återvändo och jag kommer inte längre tycka det är så jobbigt, för jag känner mig själv och jag kommer anpassa mig. Det är vad jag gör. Men jag tycker det är så himla sorgligt. Men det är å andra sidan fruktansvärt psykiskt jobbigt att känna att det bara faller av, det ger mig mer panik och ångest än något annat just nu.
Så för att ytterligare strö salt i såren har jag såklart kollat tillbaka och sammanställt 18 månader med hår:
Samtidigt som jag känner att det är såklart ska vara okej att sörja för något så (egentligen) obetydligt som mitt hår, så känner jag "hur kan detta bli en så stor grej för mig?". Jag är döende och det jag sörjer mest är att jag tappar mitt hår. Mitt hår som jag redan tappat 3-4 gånger under de senaste åren och som jag egentligen inte har haft några stora problem med. Hur prioriterar mitt huvud mina känslor egentligen? Jag vet i alla fall att om (snarare när) jag tar bort håret så kommer jag hålla mig skallig. Jag är klar med peruker. Jag hade två fantastiska peruker som jag trivdes med, men jag la ner dem i september 2017 och jag kommer inte ta upp dem igen. Det är inte jag längre.
Kanske hjärnans sätt att hantera det ohanterbara. Den vet hur det är att raka av sig håret, men rent krasst inte hur det är att dö? Det är svårt att greppa tänker jag. Jag vet att min kompis mormor som gick bort i cancer tyckte det var synd att håret inte skulle hinna växa ut så hon kunde få dö när hon kände sig som sig själv. Jag fortsätter hur som helst att imponeras över din inställning ❤💪