Agnes

Började gårdagen med ett rutinbesök hos Folktandvården. Eftersom jag tar en spruta, Xgeva, varje månad som är skelettstärkande men kan påverka tändernas läkekött vid t ex en akut operation av dåliga visdomständer så kollar dem mina tänder varje halvår istället för varannat år som är standard. Det tycker jag känns jättetryggt. Det var ett bra besök, allt såg fint ut. Hon skrapade lite tandsten (hinner ju knappt bildas något på 6 månader!) och slipade till tänderna. Gick därifrån och kände mig mycket fräsch i munnen!

Åkte direkt till Överby med familjen. Vi åt lunch på Briggen (fläskfilépasta med kantarellsås omg så gott) och sedan avlägsnade sig pappa. Jag gick förbi min gamla arbetsplats och fick en perfekt tomtelatte med målning från min gamla kollega Jonny. 

Jag köpte två stickade tröjor (varav den ena tänkte jag ha på mig på julafton) inne på H&M men gårdagens main mission var att hitta en rock till August. Det var svårt. Han ser bra ut i varenda plagg han får på sig (varför fick han alla de bra generna, ärligt talat?) men han har tydligen väldigt långa armar så ingen av rockarna kändes riktigt rätt i passformen (då fick vi ändå expert-hjälp på Volt men till och med butiksbiträdet gav upp den orden "men vafan..." haha). Så sökandet fortsätter. 

Vi var på Överby i 4.5 timma (vilket innebar att jag gick runt med syrgasen utan paus efter maten i nästan 3.5 timma i sträck) och det gick jättebra! Visst, jag var trött när jag kom hem men tiden bara flög iväg och förutom en svettattack i hårbotten så kände jag mig som en helt normal, syrgasförklädd, människa som var ute och shoppade med familjen!

Eftersom Daniel var borta julbord så bjöd jag över Lisa och Sofia på mackbuffé. Det är bland de bästa kompis-hängen jag vet - när man ses över frukost eller kvällsmat och bara pratar några timmar och det är okomplicerat och kravlöst. Lätt att planera in också eftersom man alltid ändå måste äta mat, så varför inte göra det ihop?

Under tiden tjejerna var här så nåddes jag av den hemska nyheten att Ida Boström (klicka på länken för att få läsa SVTs uppdatering om henne), som länge kämpat i sin cancersjukdom, hade avlidit. Jag kom i kontakt med Ida litegran när vi var med i samma artikelserie i Expressen för två år sedan (här är hennes artikel då och  här är min artikel då om någon är nyfiken). Vi skrev bara något meddelande till varandra då, och jag är tveksam på om hon ens la mig till minnet med så många som skrev till henne dagligen, men sedan dess har vi följt varandra på Facebook (eller mest jag henne, jag uppdaterar ju inget där). 

Igår när tjejerna gick tog det inte mindre än 5 minuter innan jag kom att tänka på nyheten igen och det totalt brast för mig. Jag hade inte gråtit sedan jag kom hem från sjukhuset men nu gick det inte att stoppa. Försökte få hjälp att andas med syrgasen mellan alla hulkningar men det var lättare sagt än gjort. Grät i 15 minuter helt okontrollerat. Jag blev själv väldigt chockad över min reaktion. 

Jag pratade lite med mamma efteråt, och även en tjej som heter Johanna som jag träffade på Ung Cancers rehabiliteringsläger för några år sedan. De fick mig att lugna mig och reflektera lite över mina egna känslor kring detta. Jag tror att när jag har följt Ida och hennes sprudlande, livskraftiga uppdateringar genom hennes sjukdomstid så har det varit en större trygghet för mig än jag har kunnat förstå. Som en storasyster för oss unga med cancer har hon varit via sociala medier. Jag har ju hela tiden vetat att hennes cancer varit längre framskriden än min (när vi gjorde serien med Expressen hade hon redan fått sitt dödsbesked) och då har jag på något sätt känt att vi har kämpat sida vid sida, fast jag några steg bakom henne, i hennes trygga skugga. Nu när hon dog igår så blev det så ensamt. Det enda jag kunde tänka var "nu är det bara jag kvar, jag är näst på tur nu" och så blev det så svart i bröstet att jag nästan skrek ut tårarna. Det kändes som att en riktigt nära vän hade gått bort, fast jag knappt kände henne. Bara för att vi har haft och kommer förmodligen gå samma öde till mötes. 

Sedan tog tårarna slut, som dem alltid gör. Det kändes bättre för mig och jag kunde vila i det faktum att Ida har gjort så mycket i sitt liv för andra cancerdrabbade och hon har fått vara med sin familj den sista tiden, vilket är vad jag förstått var hennes önskan. Så hon har fått somna in i frid nu och det lugnar mig. Var det någon här inne som också följde Ida? Jag vet att det är en del som hittade till mig via den där Expressen-serien, så det känns inte orimligt att ni även fortsatt och följt henne.