Utdrag ur min personliga dagbok
Ikväll, när jag ätit klart min kvällsmat så kände jag hur det kliade i kroppen av rastlöshet, som ofta nu för tiden, och jag fick behovet att skriva av mig. Öppnade upp ett dokument som jag har sparat på datorn där jag genom åren skrivit som en dagbok för mig själv (det var längesedan jag skrev där nu, såg att senaste var i februari i år!) och bara skrev exakt det jag tänkte på för stunden. När jag nu blev klar och läste igenom så fick jag en känsla av att jag faktiskt skulle vilja publicera delar av det på bloggen till er. Så här har ni det, en lite rörig inblick i delar från min personliga dagbok för en kväll. Hur det kan se ut i hjärnan på någon som vet att döden knackar på dörren inom en snar framtid.
"Jag kan prata om döden, tänka på döden osv i korta stunder men när det sker i långa stunder så känner jag av det i efterhand. Det blir för verkligt. Som att jag kliver in i den verklighet där jag ska dö, inte den verklighet där jag faktiskt lever för stunden.
Min hjärna går på högvarv och klockan är 21.28 på kvällen. Jag borde verkligen snart gå och lägga mig med en bok och ta dubbla sömntabletter men istället är jag väldigt sugen på en lussebulle och att bara spy ut allt min hjärna tänker på här. Så jag tar en lussebulle och spyr på här. För jag har inget att vakna upp till imorgon ändå och känna ”nu skulle jag ha sovit igår kväll för att orka med detta”.
Ena stunden så tror jag att jag inte förstår att jag kommer dö. Inte på riktigt. För hur kan man någonsin förstå det? Egentligen? Hur kan jag få in i huvudet att när jag pratar om att jag ska dö så är det faktiskt mig jag menar? Jag tror att utåt sett, och även i mitt eget huvud mestadels, så känns det som att jag har förstått att jag ska dö, och att jag har accepterat det. Men jag tror inte jag har det. Förstått det alltså. Jag har slutat planera framåt mer än några veckor och jag ser inte att jag har ett liv fram till sommaren, jag dagdrömmer inte längre bortom. Det är väl det jag har gjort som anses vara att acceptera det. Men jag kan samtidigt inte ta in det faktum att jag kommer att upphöra att existera. Jag kommer inte finnas mer. Jag kommer att vara ett minne i någon annans huvud, det är det enda sättet jag kommer leva kvar på. Men det minnet har ingen egen tänkande hjärna. Minnet är bara fragment av hur en person uppfattade mig, det är inte jag. Så på något sätt tröstar det nog inte mig att ”jag kommer leva kvar i minnet på andra”, det tröstar kanske andra (och då är jag väldigt glad för det) men inte mig. Jag kommer inte finnas. Mina tankar kommer aldrig tänka mer. Det är det som är så svårt att förstå. Svårare att förstå än att mina ben inte kommer röra sig mer, eller att mina ögon inte längre kommer att se. Men att mina tankar inte längre kommer tänkas, det är det som känns som den absoluta, definitiva döden. Den skrämmer mig av bara helvete. Eller inte skrämmer kanske men gör mig så jävla uppgiven, ger mig panik. Hela mitt liv har jag känt mig trygg i att jag haft mig själv, jag har varit min egen lugna röst, min egen klippa. Jag har känt mig trygg i att så länge jag är mig själv så kommer jag själv alltid finnas på något sätt. Men om jag dör så finns jag inte längre, och den tryggheten är borta. Jag kommer visserligen inte behöva tryggheten då, för jag kommer inte att finnas, men ändå. (Lussebullen fastnar i mina tänder, fett jobbigt men den är god) Nu lägger jag locket på för nu. Har skrivit klart för idag."
❤️ Kram