Agnes

Yes, såhär stod jag de sista 20 minutrarna av filmen jag såg ikväll. Har ont i benet och i bäckenet och upplevde att smärtan kanske var lite bättre ståendes, så då testade jag det. 

De senaste dagarna har jag gjort 3 röntgen och en cellprovstagning (har ju fyllt 23 nu!), imorgon är det läkarbesök i Göteborg. Min läkare har ringt och uppdaterat mig varje dag sedan i måndags (idag fick hon tag i mamma pga min mobil dog i 20 minuter och hon lyckades självklart ringa de 20 minutrarna, hah). Röntgen på ryggen visar inte någon tydlig förklaring till varför jag har ont och varför mitt ben "lägger av" (idag är det återigen värre, kan inte gå i trappor utan att hänga på trappräcket). Det de kan se var eventuellt en liten spricka i kota L4 (dvs en av de kotorna som har en skruv i sig efter operationen, men inte den kotan de opererade) och runt den något suddigt som skulle kunna vara en blödning eller svullnad av annat slag, eller en tumör (men det senare alternativet förstod jag det som var minst troligt). 

Jag fick börja medicinera med kortison ifall om att det är en svullnad (då ska tydligen kortisonet kunna hjälpa mot det ganska fort), men annars är det fortfarande väldigt oklart allting. Om vi kommer komma fram till vad det är, vad man kan göra åt det, om man ens kan göra något åt det, osv. Jag har en röntgen kvar att göra nästa vecka på bäckenet och eventuellt att de ville boka in ytterligare en ryggröntgen för att jämföra med, jag vet mer imorgon.

Mitt humör svänger värre än en berg och dalbana. Ena timman grinar jag rakt ut och andra timman är jag hoppfull och beställer hem en kalender och planerar vilka veckor jag ska ta semester i sommaren. Sen gråter jag igen. 

Jag kan inte förstå att det här händer mig. Jag kan inte förstå hur man som människa ska kunna hantera det här. Då är jag väl medveten om att det alltid finns folk som har det värre men vafan hela mitt vuxna liv är den sorgligaste historian jag någonsin hört. Hur ska jag kunna tänka positivt, hur ska jag kunna hantera så många dåliga besked. Hur ska jag klara av att gång på gång få dåliga nyheter och när jag för en gångs skull får något som liknar bra nyheter (som att jag kanske, evenutellt, skulle få slippa cellgifter) ja då får jag vara glad för det i EN VECKA innan min kropp jobbar emot mig till den grad att jag kanske får ett ben som aldrig mer återgår till sin normala funktion och som förmodligen kommer göra att jag måste byta jobb, byta lägenhet, sälja bilen om det inte går över. 

Hur hanterar man att man dragits med cancer i tre år? Att man har gjort alla behandlingar som finns i protokollet men inget hjälper? Hur hanterar man folk som man möter för första gången? När är rätt tidpunkt att berätta för dem att man har en dödlig cancer? Hur svarar man ärligt på frågan "men du kommer väl bli frisk?" utan att skrämma skiten ur personen som frågar? 

Jag trodde januari var min deppmånad, att det skulle ljusna i februari. Men om det här inte vänder, om de inte lyckas hitta en lösning hur ska jag hitta motivation till att leva? Det finns tre saker som fått mig att känna mig levande och självständig och lycklig (bortsett från personer då, som min familj, släkt och vänner) sedan jag fick cancer. Det är mitt jobb, min lägenhet och min bil. Mina tre bästa beslut i livet (man väljer ju inte familj, släkt och vänner - de har jag ju bara haft tur med!). 

Om benet inte blir bättre så kommer jag inte kunna jobba där jag gör, det är inte möjligt att ha ett ben som viker sig och som inte hinner med i tempot på min arbetsplats. Om jag inte blir bättre i benet kommer jag tillslut inte kunna köra bil. Det går med nöd och näppe nu, korta sträckor, men sen gör det ont. Jag kommer få sälja min bil och vara förpassad till bussar eller skjuts. Om jag inte blir bättre i benet kommer jag behöva byta lägenhet till en lägenhet på bottenplan. Det skulle inte funka under en längre tid att bo på andra våningen i ett hus utan hiss om mitt ben inte har någon styrka för att klara av det. Så hur ska jag hantera det? Hur fortsätter jag med att leva mitt liv och inte "bli min cancer" när allting som gör mig självständig isåfall försvinner? 

Lite så går tankarna, ni kanske förstår att jag har lite svårt att sova på kvällarna. Och kortisondosen jag tryckt i mig idag lär inte göra det lättare.