Äntligen hemma!

(null)
(null)
(null) (null) (null)
Jag har äntligen fått komma hem! Efter en förmiddag med otroligt mycket i huvudet så börjar jag äntligen koppla av lite här hemma i soffan med Daniel. Jag började egentligen packa ihop mina grejer redan när jag vaknade och när mamma kom vid 10.00 ungefär så tog vi det sista och väntade in alla kontrollsamtal med ronderna och utskrivningspapper osv. Finaste var nästan när smärtteamet kom förbi på sin sista rond. De har varit så fantastiskt bra och vi ville verkligen säga det både jag och mamma så när de gick kom den ena sköterskan och bara "jag vill verkligen ge dig en kram!" och sen kom den andra sköterskan också "ja, det vill jag också ge" och så fick jag kramar och sedan stod ju läkaren där, som jag egentligen kanske bara träffat typ 3 gånger men som förmodligen rycktes med av den kärleksfulla stämningen, "ja du får en kram av mig med!". 

När jag och mamma kom hem så vid kanske tio i tolv (vi visste att syrgassköterskan och hemsjukvårdens sköterska skulle komma vid 12.00) så såg lägenheten ut som ett mindre bombnedslag och var inte i läge att ta emot besök så vi båda tittade på varandra och bara sprang tysta till varsitt rum och satte igång någon hysterisk snabbstädning (jag körde köket och mamma vardagsrummet) och när vi precis lyckats klämma in dammsugaren i städskåpet ringer det på dörren och jag är mer andfådd än vad jag var när jag gick upp för trappan och bah "hej och välkomna in" och andades värre än Teo en 40-gradig sommardag, haha. 

När vi precis satt oss så kom även Daniel som lyckats sluta tidigare och så fick vi genomgång av syrgasen (fått en tung, otymplig, ful, högljudd blå behållare med en 15 meter lång slang som jag kan ha hemma samt en lite mindre, men ganska tung, bärbar enhet som jag än så länge är ganska skeptisk till) samt diskuterade med hemsjukvårdssköterskan vad vi skulle behöva hjälp med, vilket egentligen i nuläget inte är något mer än att de är kontaktbara om jag skulle undra något. När de och mamma gått dröjde de inte länge innan kontaktsköterskan från den palliativa avdelningen ringde och ville gå igenom hela min medicinlista via telefon, och hon verkade så stressad att jag liksom applicerade det på mig själv och det tog som sagt ett tag innan jag stressade ner från det. 

Är i alla fall fantastiskt att vara hemma nu. Enda jobbiga är att jag faktiskt måste komma ihåg att laga min egen mat och gärna egentligen innan jag är superhungrig som nu, buhu.
#1 - - Markus:

Åh! Vad roligt och skönt att komma hem.
Hoppas det funkar toppen för dig där så du slipper sjukhus på ett tag!

Svar: Verkligen! Det hoppas jag med! ✊🏽 (håller tummarna)
Agnes

#2 - - Anonym:

Gott för dig att komma hem.Behöver du syrgas hela tiden eller är det bara vid behov.Hoppas du sover gott inatt.Kram!

Svar: Verkligen! Mer vid behov. Enligt min pox-mätning på sjukhuset (dvs syremättnaden = så mkt syre jag tar upp i blodet när jag andas) skulle jag väl må bäst av det hela tiden (ska gärna vara över 95, vilket det är med syrgas, men utan kan de droppa ner till 64-74 har jag sett). Men har gått så länge att jag vant mig vid sämre syre. Jag försöker ha på den på natten och när jag sitter stilla långs stunder, samt tar den gärna när jag återhämtar andhämntningen från ngt jobbigt (t ex varit nere i källaren osv). Men sedan får vi se hur jag gör - har inte vant mig än, har ju bara varit hemma sedan igår 🙈 Kanske märker att jag behöver mer, eller så går det bra!
Agnes

#3 - - rebline.blogg.se:

Men vad skööönt att komma hem!! 😍😍

Svar: Jaa, så skönt!!
Agnes

#4 - - Jonas H:

Jag har inte kommenterat på ett tag men jag har läst varenda ord du skrivit. Vill bara säga hur enormt imponerad jag är av dig som människa. Man kunde ju föreställa sig att man blir mest imponerad av en människa som alltid håller sig samman, inte bryter ihop eller gråter. Men att som du våga vara så öppen med rädslor och negativa känslor, och att du inte ens skyr från att sätta ord på döden trots att det måste finnas mycket sorg därunder tycker jag är mest imponerande av allt. Jag beundrar dig verkligen!

Med det sagt så skönt att du får komma hem, sjukhus har ju sina fördelar men hemma är bäst. Hoppas medicinerna tar bort all smärta helt o att du kan sova o ha det bra, det vore ju skönt om du fick slippa justeringar dagarna i ända också!

Jag tänker på dig Agnes, du är en kanonperson!

Svar: Tack för dina fina, stärkande ord. Jag håller nog med dig där - att den starkaste är den som vågar känna alla känslor, och tillåta sig att må både bra och dåligt. Jag försöker vänja mig vid att prata om döden, dels för mina nära o käras skull för att de ska förberedas, men också för att jag behöver prata om det för att få det att verka mindre läskigt!

Hoppas också smärtstillandet hjälper och att jag för vara här hemma länge nu!
Agnes

#5 - - Marcus:

Skönt att vara hemma, men ändå så sorglig situation... Jag kan inte och vill inte acceptera än att du kommer dö så jag måste få fortsätta hoppas på mirakel. Näej, jag tror inte på gud så jag tänker mer på att det kanske till slut dyker upp någon ny medicin eller att läkarna kanske kommer på att dom misstagit sig och att det inte var så allvarligt. Eller att det landar ett UFO med varelser från en civilisation som har tillgång till teknik som vi inte ens kan föreställa oss och som kanske kan bota allt... Jag vill liksom tro på mirakel.

Jag vet inte om du minns men jag sa något i någon tidigare kommentar att du inte ska tycka det är orättvist att du drabbats för då blir du bara bitter och galen och det leder inte till något gott. Men jag tror jag ändrar mig. Det är helt okej om du tycker det är orättvist... JAG tycker det är orättvist. Du är så ung (haha, jag tänkte häromdagen att fasiken du är YNGRE än Amy Diamond... bara en sådan sak), du kan skriva, du verkar smart och levande och det känns bara så himla orättvist om du nu inte får leva ett långt liv. En stor förlust för alla och så in i h-te j-la orättvist (jag vågar inte skriva alla svärord jag tänker för då är det väl något filter som säger nej, haha).

PS Vetenskapens värld i SVT nästa vecka ska visa något om cancerforskning. TV-tips. DS

Svar: Först och främst, jag googlade och du har rätt. Jag är ju yngre än Amy Diamond!! Vilket inte alls är konstigt egentligen pga hon var en barndomsidol som rimligtvis borde åldrats även hon, men vad sjukt ändå.. 😳

Det får vara okej för dig att inte acceptera. Hade det varit någon som stått mig väldigt nära hade jag nog tyckt det varit jobbigt att personen ej accepterar. Hade nog känt det som svårare att kunna prata med personen i fråga om vad jag hade velat prata om. Döden och efter döden osv. Men så som det är nu, vi känner inte varandra men du läser min blogg och jag läser dina kommentarer och får insikt - så känns det helt okej. Du får tro på UFOn och mirakel för min del, vem vet liksom! haha.

Tack för din fina kommentar, återigen!
Agnes

#6 - - Cecilia :

Åh va härligt att du har fått komma hem, hoppas så att allt ska funka hemma å att du kan njuta av det å att få sköta ditt å laga den mat du vill ha å orkar äta. Massa styrkekramar

Svar: Fantastiskt skönt ja! Tack så mycket !
Agnes

#7 - - Anonym:

Önskar dig en jätte mysig adventshelg med nära och kära! 😍 Ta hand om dig! ❤️ Super duper bauta styrke-kramar till dig, underbara härliga kloka, Agnes 💪🏻 / Camilla (ebbas mamma) ❤️❤️

Svar: Tack detsamma! Jag tror min helg blir super! Ebba kommer ju ner imorgon till mig och startar igång den på allra bästa sätt i alla fall! 😄😍 kram
Agnes