Agnes

Igår hade jag en lång dag, men mycket av tiden var med min fantastiska människa. Vi låg skavföttes i sängen och spelade yatzy och åt polkagrisar. Mamma kom också förbi, hon hämtade lite grejer hemifrån åt mig - bland annat min dator (men den har jag såklart inte haft tid att använda ändå haha). När de hade åkt hem kom Elin. Det var längesedan vi sågs så munara (eh? hur skriver man "mun" i plural?) riktigt gick i ett när vi pratade. Hon stannade en bit över besökstiden och när hon gick blev jag direkt jättetrött och därav även grinig. Ville bara kasta bort allt som inte hjälpte mig att sova. 

När jag väl lagt mig på kudden så kändes det lite konstigt i vänster lunga (typ ett väsande ljud). Jag överbägde länge att bara skita i det för att jag var så trött men direkt jag tänker så så kommer tankarna "tänk om jag underskattat detta och sedan dör jag i sömnen utan någon chans att säga hejdå" så jag tryckte på larmknappen. Efter 5 min hade fortfarande ingen kommit. Jag började snyfta lite. Lite panikänslor. Kände att det släppte inte i bröstet. Kände mig liten och hjälplös. Tryckte på knappen igen upprepade gånger trots att jag visste att det inte skulle hjälpa. 10 minuter efter hade fortfarande ingen kommit. Gråter så jag hulkar. Har ont i revbenen och lungorna och hela buken pga att jag spänner mig så av hulkandet. 15 minuter efter jag tryckt på larmet sticker en undersköterska lugnt in huvudet i salen och ser mig sittandes i sängen hyperventilerande, hulkgråtande. Försöker andas och försöker prata. Det tog nästan 30 minuter att lugna ner hulkandet igen, och vid varenda snyft gjorde det mer och mer ont i bröstet. Tryckte på smärtpumpen så mycket jag kunde och när jag väl lyckats förklara vad det var jag ville (vilket från början ju inte var något stort alls) så sa sköterskan att det var vanligt att det lät så när det bildades slem i lungan. Alltså inget farligt direkt. Efter detta har jag haft ont i bröstet hela natten och halva dagen idag. Pågrund av att jag grät.

Nu kan man absolut tycka att jag överreagerade, för det var ju inget farligt. Men i det läget - hur skulle jag veta? Jag har full förståelse för att sköterskorna har mycket att göra, att de har hand om många patienter och just under den tiden detta hände så tror jag de hade "överlämning" med nattens sköterskor. Så absolut förstår jag att de inte hinner göra allt på en gång. Men det här har hänt på vårdavdelningar förr och det är fruktansvärt tycker jag. Jag anser att det är inte svårt att ha som mål att inom 5 minuter sticka in huvudet i rummet för att kolla om allt är ok. Är svaret då "jag skulle vilja få ett nytt glas äpplejuice" eller "kan ni bädda om min säng?" - då är jag helt med på att man kan som sköterska kan säga "absolut, vi har möte nu men är det ok om vi kommer om 15 minuter?". Men ser de ett fall där någon har svårt att andas eller har ramlat ur sängen eller vad det kan vara så måste de ju ingripa. Det är skitläskigt att ligga som patient och tro att man kommer dö, om än så kort tid som i 15 minuter! Så, jag vet att det är en del sköterskor som läser denna blogg, ta gärna med er detta till er arbetsplats. Det är från en patients synvinkel. 

Idag när jag vaknade upp var jag fortfarande lite skakad av gårdagen och hade som sagt även kvar smärtor därifrån, men dagen blev bättre tillslut. Mamma kom över på förmiddagen och hjälpte mig bland annat att duscha för första gången sedan jag kom till sjukhuset. Smärtsköterskorna kom över och förutom att sitta och utvärdera smärtlindringen så introducerade dem en TENS för mig. En apparat som med hjälp av svaga elektriska strömmar kan ge lokal smärtlindring. Än så länge hoppfullt inställd till detta. Efter lunch kom August förbi och en liten stund senare även pappa och vi satt och fikade och pratade. När August hade gått hade jag och pappa korsordsstund. Vi löste tillsammans 2 korsord (ett ganska svårt och ett väldigt stort). Några timmar senare åkte han hem.

Dagen idag med min familj kompenserade absolut upp gårkvällens jobbiga händelse. Det är en konstig känsla att samtidigt som jag gärna vill vara själv och få egen tid någon gång så vill jag aldrig att min familj ska lämna. Det är bara att jag vill kunna dela på mig, eller att jag hade mer tid.