Deppig

Det har passerat två ganska deppiga dagar. I mitt huvud i alla fall. Så mycket små saker som påminner mig om att min tid är begränsad. 

Jag gick till optikern och skulle köpa nya linser. Använder det mycket sällan, mest om jag ska simma eller gå ut på krogen (och gör knappt något av det längre). "Vill du ha för tre månaders?" frågar kassörskan. "Det blir bra med en månad" säger jag och hennes förvånade blick fick mig att vilja skrika att "det finns ingen jävla poäng i att köpa för tre månader när jag inte kommer använda de sista för jag har cancer och kommer att dö!!" rakt i ansiktet på henne fast hon inte ens gjort något fel.

Jag såg på Mamma Mia 2 igår kväll och började gråta när filmen var slut för jag insåg att jag var tillbaka i min skitiga lilla verklighet utan vackra och solbrända människor som sjunger ABBA-hit efter ABBA-hit på stora segelbåtar i klarblått vatten med en sådan livsglädje som borde få den allra suraste att dra på munnen. 

Ibland är det så himla svårt att hantera sorgen så jag blir alldeles galen inombords. Varför kan jag bara inte få leva?
#1 - - Ola:

Men vad säger läkarna?

Svar: Inte så mkt. Att man kan försöka hitta bromsande alternativ. Att det blir värre för varje gång jag är där. De har väl inte uttryckligen sagt att ”du kommer att dö”, men för varje röntgen är svaren ungefär ”det här ser inte bra ut”. Det handlar underförstått inte om att bota längre, utan att förlänga det som finns.
Agnes

#2 - - Faster Kerstin:

Kommer inte på något ”uppmuntrande” men skickar en stor kram. Sitter här i lungnet före stormen, alltså innan plutten Tage vaknar. Det lilla energiknippet har sovit hos mig i natt. 😍💕

Svar: Haha åh vad gosigt! 😍
Agnes

#3 - - janet:

Tror du att det skulle kännas lindrade att gå och prata med någon om allt det du känner? Eller gör du redan det? Jag antar att du pratar med din familj och dina vänner men det blir ofta så att den som står inför något skrämmande och ledsamt får svårt att vara egoistisk med sina känslor och istället håller dem tillbaka för att inte göra sina anhöriga och sina vänner ledsna.

Hoppas du har en så bra dag du kan ha idag.

Svar: Jag har faktiskt försökt två gånger till två olika kuratorer. De sista var bra, men jag kom fram till att jag nog inte gillar upplägget. Önskar att jag gjorde det. Men jag blir bara obekväm av att prata med en främmande människa, jag upplever det som ett tvång att hålla låda på samtalen och tycker ofta det blir jobbigt att tiderna man ses och pratar på är kontorstider mitt på dagarna - när jag kanske inte alls normalt hade behövt prata. Synd, för jag tror det är jättebra för dem som trivs med det!
Agnes

#4 - - Anonym:

Extra bauta styrke kramar till dig - Agnes. Önskar av hela mitt hjärta att du får okej-dagar trots bedrövliga omständigheter. Livet är verkligen orättvist. Önskar dig det bästa. ❤️ Kramar / Camilla (ebbas mamma)

Svar: Kram!
Agnes

#5 - - Johanna:

Hittade din blogg idag! Du verkar så fin, och jag är glad att ha hittat hit! Ska läsa från början nu. Puss på dig! PS. Du är sinnesjukt lik Hanna ”HanaPee” Persson 😳

Svar: Haha åh gud, läs inte från början. Då var inläggen väldigt ehm.. ”ungdomliga” 😂 Haha kul, gillar Hanapee!
Agnes

#6 - - Anonym:

Du skriver så himla bra. Oändligt orättvist är det. Men ändå! Du lever idag och gör skillnad för många genom din blogg. Det är ju fruktansvärt att vi som (än så länge) är friska inte kan ta vara på livet utan att först ställas inför ett öde som ditt. Och förmodligen inte ens då. Men ska säga att din blogg verkligen gör mig till en bättre människa. Det betyder nåt att du skriver. Tack!<3 Finns det nåt vi kan göra för dig så snälla säg till.

Svar: Tack för din fina kommentar! Känns ju helt absurt när du skriver att min blogg gör dig till en bättre människa, men jag ska försöka ta åt mig. Tack snälla du! ❤️
Agnes

#7 - - Ola:

Vad är dina tankar om döden? Tror du att det finns något på andra sidan? Tror du på reinkarnation (återfödelse) ?

Svar: Intressant frågeställning, kanske något jag skriver om i något inlägg om jag orkar någon dag. Men lite snabbt så tror jag tyvärr att de blir helt svart och att man bara upphör att existera. Om det finns något jag hoppas dock, så är att jag kommer kunna fortsätta följa mina nära och kära på jorden (inte kanske just genom att ”sitta på molnen och kolla ner på dem” direkt dock men ändå). Jag avundas ibland på de som tror på något större. Det hade förmodligen känts mer betryggande att verkligen tro att det finns något efter döden, men man kan ju tyvärr inte bara bestämma sig för att tro. Eller i alla fall inte jag. Ang reinkarnation så tror jag inte på det direkt. Vet heller ej om jag skulle vilja komma tillbaka till jorden som ”någon annan”. Tror ej jag kommer trivas som något annat än människa, som något annat än mig själv.
Agnes

#8 - - Malin:

Skulle du vilja veta din prognos (äv3m om sånt bara är siffror och inget ör säkert)? Har du en bucketlist? Tänker att det kan skapa struktur i en rörig vardag. Behöver ju lixom inte vara resa jorden runt, båda med delfiner, och hoppa bungyjump. Mer vardagligt och kanske mer fokus på tid med dina nära? Bara en tanke hoppas du inte blir galen på alla "goda råd". Stor kram ❤❤❤❤

Svar: Hej! Jag pendlar i den frågan hela tiden faktiskt. Å ena sidan gör de mig galen att inte veta alls (kan tom ibland känna att folk inte tror på mig nästan, bara för att jag inte har ett ”slutdatum”), men å andra sidan så hade jag förmodligen fått panik av att ”veta”. Jag har faktiskt inte någon bucket list, lite tråkigt kanske. Bara allmänt att försöka njuta av livet så långt det går. Umgås med nära o kära, jobba lite när jag orkar, äta god mat, se på tv-serier, försöka att hålla mig lycklig så länge och så mycket det bara går. Lite flummigt kanske?
Kram!
Agnes

#9 - - Anne:

Hej Agnes! Jag läser bara några få bloggar, din är en av dem. Hittade hit för några veckor sedan och känner igen mig i mycket av det du skriver, så tack för allt du sätter ord på! Har varit drabbad av cancer under snart fem års tid, blev sjuk när jag var 26. Också en stort fan av Mamma Mia :). Skickar värmande tankar och en styrkekram!

Svar: Vad kul att du hittade hit! Beklagar att du också är drabbad men är mycket imponerad över att du orkat med 5 år! Är inne på fjärde året nu och börjar verkligen bli trött på det, hah. Älskar Mamma Mia!
Kram!
Agnes

#10 - - Ola:

Tack för ditt svar. Jag tycker som du om döden. Är inte religiös och gick ur kyrkan för 10 år sedan. För länge sedan fick jag narkos för en operation det var som när ett ljus blåses ut i stormen och jag bara slocknade, när jag öppnade ögonen kändes det som att ingen tid alls hade passerat fast egentligen hade det gått två timmar. Ingen förnimmelse av tid som man ändå har när man sovit. Två timmar av livet vara bara "borta". Dock när jag vaknade upp kände jag en sådan ro i kroppen, som om jag inte hade några bekymmer alls.

Jag tror att det kanske är samma sak när man dör. Man bara försvinner. Fast å andra sidan vet man aldrig. Döden är det största mysteriumet. Filosofiska tankar som jag tror att alla har, förr eller senare, i livet.

Svar: Förlåt att jag svarade dig sent! Din kommentar blev så lång att jag inte kunde nå "svars"-knappen på blogg.se-appen (någon bugg de har i systemet) så har inte kunnat svara förrän jag haft tillgång till en dator - vilket jag hade nu!
Jag tror också bara att man försvinner, eller att det "blir svart" eller vad man ska säga. Jag tror iof inte att det "blir svart" heller egentligen eftersom det kommer jag ju inte vara medveten om, så nej, jag tror bara att man upphör att existera. Jag hoppas och önskar dock att jag kommer ha möjlighet att följa mina nära och kära uppifrån himlen och se vad de gör liksom. Det är en töntig och naiv tanke jag vet ju det, men jag tror lite att om jag inte tror på något sådant så kommer jag att inte kunna sluta skrika för känslan av panik skulle inte upphöra. Så jag väljer att tro och hoppas på det. Whatever makes it work, litegran.
Agnes

#11 - - Mikaela malm:

Blir ständigt så imponerad av dig Agnes. Du är för mig power!

Svar: Tack vad snäll du är, kram ❤️
Agnes

↑