Agnes

Hur sjukt bra mobilkamera har inte Sofia som tagit porträttbilder av oss andra tre? Ångrar verkligen att jag inte köpte en mobil med den kameran! 

För att inte få ångestkänslor så försöker jag åtminstone ha en aktivitet inbokad varje dag. Det är jobbigt eftersom jag är trött, men ligger jag hemma hela dagen så får jag antingen ångest över att livet rinner iväg och jag inte tar vara på det, eller så gråter jag och gnäller som en liten unge. Men gör jag något på dagen så är det som att jag ändå känner att "denna dagen var ändå värd min tid", svårt att förklara. Igår räckte det med en 3 km promenad vid Skidstugan med mamma och Teo, idag räckte det med en fika på Stures med mina favorittjejer. Det handlar om några timmar på en hel dag, men de är viktiga för att hålla kvar vid livet tror jag.

Annars har jag hela dagen gått och mått illa, vilket är sjukt jobbigt. Legat i sängen efter jag kom hem från fikan och kikat på Solsidan. Jag ska testa att ta Ondansetron (tablett mot illamående) i samband med cellgiftstabletten morgon och kväll och hoppas att det lugnar sig. Annars får jag prata med läkaren om en sänkt dos eventuellt. Det finns inte utrymme för att må sämre än vad jag skulle kunna göra när det är i mitt läge. Fine, jag kan ta att man eventuellt blir lite tröttare av ett par cellgiftstabletter om de eventuellt förlänger livet något, men jag tar inte att gå och må illa dygnet runt för en tablett som inte ens är särskilt troligt att den hjälper.

Läste häromdagen om en kvinna på Facebook som har cancer. Jag har följt henne där sedan vi var med i samma artikelserie i Expressen och redan då visste hon att hon skulle dö. Men hon har levt flera år över sin "dödsprognos" och det har känts så hoppfullt även för mig. Men nu hade hon fått dåliga nyheter på senaste röntgen, att hon förmodligen inte kommer leva till jul. Fast jag inte egentligen känner henne så känns det lite extra jobbigt. Jag har, töntigt nog, kanske känt att "klarar hon sig kanske jag klarar mig" trots att våra cancerformer är helt olika.