Fredag

(null)
Försökte få med på bild hur flammig jag alltid blir i ansiktet efter jag gråtit. Gick inte så bra alls.

Så.. Varför har jag gråtit? Jo, jag fick reda på idag att dessa cellgifter inte heller har hjälpt någonting och att tumörerna fortsätter växa. Halvt oengagerat föreslog min läkare att jag skulle kunna testa på några andra gamla cellgifter och se om de funkar (varför de nu skulle funka när det inte har funkat tidigare?). Idag var jag dock alldeles för trött. Sov ca 30 minuter inatt pga myrkrypningar i hela kroppen hela natten. Jag fick istället för cellgifter blodtransfusioner (eftersom mitt hb varit lite lågt det senaste) och medskickat lite lugnande tabletter (då myrkrypningarna skulle kunna bero på ångest).

Så nu står jag här i valet och kvalet. Cellgifter eller inte. Fördelar: Det skulle kunna funka, man vet aldrig. Nackdelar: Om det inte funkar, så kommer det oavsett göra att jag mår dåligt och att min kropp blir trött och sliten fortare. Vill jag verkligen isåfall leva min sista tid i livet med att må dåligt till ingen nytta? Men vågar jag tacka nej utan att ångra det djupt? Ger jag upp om jag tackar nej? 

Jag har gråtit så himla mycket idag efter detta beskedet (förmodligen extra känslig dessutom pga sovit så dåligt). Så fort jag tänker på framtiden så gråter jag. Kommer jag få fira in ett nytt år till? Var det här valet det sista jag fick rösta i? Kommer jag ligga inlagd på sjukhus på någon palliativ avdelning på dagen jag fyller 24? Kommer jag ens någonsin bli 24? Kommer min mormor och farmor, de tappra 90+arna överleva mig? Var detta min sista sommar i livet? 

Så fort jag tänker på mina nära och kära så gråter jag. På de jag lämnar kvar. På mamma. På pappa. På min bror. Daniel. Mina vänner. Arbetskamrater. Släkten. På Teo, familjens hund, kommer han med sitt kloka hundhuvud förstå att jag gått bort? Hur kommer livet se ut för alla om 10 år? Varför kan inte jag få vara kvar och se det? 

Sen tänker jag också ofta på exakt hur jag kommer dö. Hur kommer det att kännas? Hur långt tid har jag kvar (jag vågar inte fråga - jag vill nog inte heller veta)? Kommer jag dö i någon av de många bieffekterna av cancer eller kommer jag bara somna in? Kommer jag ha ont? Kommer jag en dag bara sluta andas och dö på stört eller kommer jag att känna hur livet går ur mig långsamt?

Jag kommer inte fram till några svar och frågorna blir bara fler.
#1 - - Anonym:

Massa massa styrka till dig Agnes ❤️

Svar: Tack❤️
Agnes

#2 - - Sara:

Stor styrkekram. Jag skulle fundera i exakt samma banor om jag vore sjuk. Hoppas att livet är större än såhär!

Svar: Tack, det hoppas jag verkligen med!
Agnes

#3 - - Anonym:

Fina❤❤❤
Följer din blogg, du unga vackra tjej. Så orättvist att du drabbats av cancer. Du är så stark...positiv. Även om du bryter ihop, gråter o har många funderingar. Följ ditt hjärta. Läs sinnesrobönen (googla). En dag i taget. Ingen vet exakt hur länge vi får finnas på jorden, lev här och nu. Tänker på dig o skickar dig så mycket styrka o positiv energi jag kan. Kram från @whiplashmamman på Öland.
❤❤❤

Svar: Tack! Har läst den förut, väldigt sann och fin tycker jag. Kram!
Agnes

#4 - - Anonym:

Agnes, världens största styrke-kram till dig!❤️ Har följt dig på din blogg sedan din 20-års dag...
Livet är verkligen orättvist...😔 Vilken kämpe du är! 💪🏻 Önskar verkligen av hela mitt hjärta att du hade sluppit gå igen allt du gör. Du är verkligen tapprast i hela världen! Ta väl hand om dig!
Super duper bauta kram till dig / Camilla (ebbas mamma)❤️

#5 - - Malin:

Finns inga ord i världen för det du beskriver. Det är så svårt att ta in. Jag önskar det gick att säga vilka väl du skulle göra. Ge upp skulle jag aldrig vilja påstå att di gjort eller kommer gör. Du har kämpat okänsligt mycket. Jag har skrivit det förr att jag alltid imponeras av det. Kämpa går att göra oavsett vilket väl du gör. Kämpande ser bara annorlunda ut. Allt blev jötterörigt i denna kommentar. Jag vill bara att du ska veta att jag kom som helt okänd människa läser här, imponeras och inspireras. Det känns som vi har liknande värderingar i livet men lever så annorlunda liv. Livet är så jäkla orättvist och så mycket har ingen mening. Nu svamlar jag bara. Jag hoppas du får en lugn helg med tid för vila och eftertanke där du kan landa o beslut som känns rätt för dig. Inte bara behändig utan hur du önskar få leva dina dagar OAVSETT förväntad prognos,etc för vem kan egentligen säga sådant säkert. Stor kram 💗💗💗💗💗

Svar: Tack för dina ord. ”Svamlet” värmer ❤️
Agnes

#6 - - Linnea:

Fortsätt kämpa!!!💛följ Ida Boström på Facebook om du inte redan gör det. Massa kärlek till dig💛

Svar: Jag gör det! Hon är bra som hon kämpar !
Agnes

#7 - - Anonym:

Agnes - har följt dig på din blogg sedan din 20-årsdag. Följt dig i både glädje, sorg, arbetsliv, framgång och motgång, matlagning, tokiga upptåg, underbara vän och familjeaktiviteter, resor, äventyr och såklart (oundvikligt) din sjukdomsresa... Livet är så himla orättvist! Önskar av hela mitt hjärta att du sluppit detta. Ta väl hand om dig! Extra styrke-kram till dig!❤️

Super duper bauta kram / Camilla (ebbas mamma)
PS. Kom och tänka på när vi åkte hundspann i Orsa för måååånga år sedan - så kul det var!❤️

Svar: Åh, ja det kommer jag ihåg! Så roligt att ett litet hundspann blev en sådan lång vänskap. Kram, hoppas hela familjen har det bra! ❤️
Agnes

#8 - - Minna:

Hej! Jag blir ledsen att du ska behöva få konfronteras med så svåra frågor nu. Livet är så jäv.. orättvist. En sak jag däremot personligen definitivt tror på är att jag inte lämnar mina nära och kära rent andligt. Det ger mig hopp om att ändå kunna se dem men i en annan dimension. Låter kanske flummigt men det ger mig på något vis hopp. All kärlek till dig❤

Svar: Ja, jag har också tänkt lite så. Eller att jag gärna skulle vilja typ ”sitta på ett moln och se vad de håller på med” ungefär. Det hade räckt!
Agnes

#9 - - Cecilia :

Kramar om

Svar: Tack!
Agnes

#10 - - Jonas H:

Jag tänker på dig ofta och läser din blogg och dina ord. Det här gör mig ledsen, att du ska behöva fatta så svåra beslut och ha det så jobbigt. Jag önskar det blir bättre på något sätt, att du åtminstone ska få känna dig tillfreds oavsett hur det går i framtiden. Skulle vilja skicka över den varmaste o mest fasta kram du kan tänka dig. Vi är med dig.

Svar: Tack, dina ord värmer!
Agnes

#11 - - Andrea:

Agnes... Jag tänker på dig, ofta. Du är helt fantastisk som kämpar och har dig, beundrar den egenskapen hos dig som bare den. Är så ledsen över att du behöver gå igenom detta och önskar att det fanns någonting jag kunde göra för dig. Skickar världens längsta och härligaste cyberkram ❤️❤️❤️

Svar: Tack Andrea! ❤️❤️
Agnes

#12 - - Brett:

Svåra frågor men är det liten chans att andra cellgifter biter så är det kanske bättre att vara utan.

Svar: Problemet är ju att de inte är andra cellgifter, de är cellgifter jag redan haft en gång innan och som då ej fungerade särskilt bra
Agnes

#13 - - Amanda Aikioniemi - Psykisk Ohälsa:

Massor av styrkekramar till dig!

Svar: Tack!
Agnes

#14 - - Ellen:

Jag har läst din blogg i ca 2 år för jag tycker du är grym på att skriva, och för att du delar med dig av din resa. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag blev iallafal väldigt berörd av det här inlägget och vill skicka en stor styrke-kram till dig <3

Svar: Tack, kul att du läser! :)
Agnes

#15 - - Jennifer:

Otroligt hemskt att läsa om vad du går igenom, men du beskriver det bra. Du har en följsamhet i texten som är väldigt intagande. Men du, det är fan inte okej detta. Denna jävla sjukdom, hur den tar så mycket. Men du är stark.

Har läst igenom inlägg efter inlägg, scrollat upp och ner, och måste fråga om du skulle kunna dela med dig av vilken kamera du använder? De ser så skarpa och klara ut, kanske är det redigeringen? Hoppas du vill svara. Återigen, intressant att få ta del av allt du går igenom. Kramar!

Svar: Tack för din snälla kommentar! Använder min mobilkamera, bytte från en iPhone 5s till en iphone 8 för 1-2 månader sedan. Redigerar sedan lmde flesta bilder lite snabbt i VSCO-appen. Mest bara för att göra bilderna lite skarpare, ljusare och vitbalanserade (haha vet ej om det är ett ord). :)
Agnes

#16 - - janet:

Inte konstigt att du har svårt att hitta svar, det där är omänskligt omöjligt helt orimligt svåra frågor att ta ställning till. Frågor som de flesta av oss helst vill undvika att alls fundera över. Så inte det minsta konstigt att det inte med lätthet på direkten utkristalliserar sig några svar.

Jag tycker inte, vad du än kommer fram till, att du ska tänka eller känna att du ger upp eller att du har gett upp. Tvärtom tycker jag att du ska berömma dig över att du gjort exakt allt du kunnat i en väldigt orättvis och exceptionellt jobbig situation. Du har gjort det som går att göra - du har levt på, jobbat, försökt roa dig och utanpå allt annat dessutom på ditt generösa sätt delat med dig till alla oss andra av just dina berättelser, upplevelser, erfarenheter, förhoppningar, önskningar och mycket annat. Du skriver fantastiskt bra!


Svar: Tack så mycket för din kommentar, den värmer! ❤️
Agnes

#17 - - Birgitta Jacobsson:

Kram 💖

Svar: ❤️
Agnes

#18 - - Isabell Hedberg:

Massor med styrkekramar!

Svar: tack!!
Agnes

↑