Skogspromenad

(null)
(null)
(null)
Igår uppe på berget med mamma och pappa. Det var väldigt skönt att andas skogsluft även om det bara var en kort liten promenad efterföljt av en lunchbuffé som jag inte alls tyckte var god. Har ju väldigt ont i bröstet/lungan som jag nämnde igår men sen jag dubblade dosen morfin igår så känns det rätt så hanterbart. Och promenera gör man ju med benen, inte överkroppen. 

Jag ringde till onkologen och spelade in ett meddelande till deras telefonsvarare angående smärtan. Frågade om det var något jag kunde förvänta mig av lungmetastaser eller om de trodde det skulle kunna vara något annat som går att göra något åt. Såklart hoppas jag ju mest på att det är något som går att åtgärda men en liten del i mig hoppas nästan att de är något jag kan förvänta mig, för isåfall kanske jag slipper ett besök på akuten. Det kanske låter märkligt men jag är så fruktansvärt trött på alla besök på olika vårdinstanser som mestadels består av timtals väntetider. Många av mina vänner och Daniel vill ju att jag söker så fort jag får problem och jag förstår ju den tanken också men för min egen del så har jag snarare blivit lat med det där att söka. Jag tror det är svårt att riktigt förstå den känslan om man inte spenderat väldigt mycket tid på sjukhus. 

Akuten, och vården i övrigt, i Sverige är bra. Men det är enorma väntetider som gör mig galen. Då är jag ändå prioriterad i många fall pga jag är såpass allvarligt sjuk, jag slipper flera veckors väntetid, men ingen kommer undan de timmarna man spenderar på sjukhuset och väntar. Varje gång jag sökt på akuten så har jag suttit där i flertalet timmar, halvvägs in på natten. Det är provsvar som dröjer, röntgensvar som dröjer och sedan läkarbesök som dröjer. Senaste gången jag kom in hade jag både röntgensvar och blodprov redan tagna men ändå tog det bortåt 6 timmar innan de bestämt vad som borde göras med mig. Jag kritiserar verkligen inte sjuksköterskorna eller undersköterskorna eller någon vårdpersonal, för jag utgår från att de jobbar på så bra de kan utifrån deras förutsättningar och det är helt rimligt att prioritera ner mig när jag sitter upp i sängen och "bara" har lite ont. Men det tar inte bort faktumet att det är fruktansvärt jobbigt och långtråkigt och psykiskt utmattande att sitta där som patient i tråkiga väntrum tillsammans med ett gäng sjuka pensionärer när man kunde varit hemma och gjort vad som helst annat som hade varit roligare.
#1 - - Jonas H:

Tyvärr är ju de här extrema väntetiderna något som man inte kan ignorera när man väljer om man ska söka eller inte.

Som medicinstudent är det många gånger folk som skadat sig på olika sätt frågat "tycker du jag ska åka till akuten?". Och visst, rent medicinskt är det rimligt att med en röntgenbild bekräfta att en fot som med 90% sannolikhet inte är bruten faktiskt inte är det. Men är de där sista 10 procenten värt att vänta i 8 timmar för? Nja, jag tror inte de kommer tycka det i slutändan.

Det är synd att det medicinska blir nedprioriterat nedom det praktiska och livskvalitet eller vad man ska kalla det men lever man mer i vårdens verklighet än i idealbilden över hur vården borde fungera så tjänar man ibland på det. Sen är det ju såklart så att är man osäker eller skulle det kunna vara något som det är bråttom att åtgärda akut så ska man ju söka direkt även om det inte gör särskilt ont, och det är ju inte lätt att avgöra alla gånger.
Svårt!

Svar: Absolut! Känner ju såklart att det är skönt att när jag väl söker för något så är de ju ofta relaterat till min sjukdom vilket gör att jag prioriteras till den grad att jag inte behöver vänta i veckor på tider till specialistläkare eller röntgen eller liknande vilket absolut är en fördel. Men ju mer sjuk man är och desto oftare man måste söka, desto mer råkar man ut för de jobbiga timmarna i väntrummen. När det är akut men inte så akut att det prioriteras i första hand.
aggeoa.blogg.se