Nu är slutet nära
Hej, kära bloggläsare. Jag var hos läkaren på palliativa igår. Mycket sades, mycket reddes ut, lite planerades. Men det jag framförallt tar med mig är att jag beslutade mig om att fråga hur lång tid som jag faktiskt har att förvänta mig. Fram tills nu har jag inte riktigt vetat om jag vill veta, men nu efter den här veckan när det har skett så otroligt mycket försämringar i min kropp (jag har skrivit om de flesta men det sker nya hela tiden att jag knappt vet vad jag pratat om eller inte) så ville jag plötsligt det. Läkaren sa att det är svårt att säga, och så kom han med en motfråga - hur känner du? Vad tror du? Jag berättade att när jag låg inne på sjukhuset i november så upplevde jag det som att det handlade om dagar tills jag skulle dö. Men när jag sedan succesivt fick kontroll över smärtor och annat och kom hem så hände ju ingenting så då började jag kanske tro på några månader istället (max typ mars). Men nu senaste veckan när allt har gått så fort så börjar jag känna att det handlar om en vecka - en månad ungefär. Och han bekräftade väl att det var ganska troliga odds.
Så ja. 1 vecka-1 månad. Give or take. Såklart ställer jag mig då in på en vecka men hoppas på en månad och drömmer om något längre. Det finns saker kvar att göra känner jag. Nu ska jag prioritera. Jag har en grej jag behöver göra här hemma i min ensamhet, ett projekt jag vill bli klar med, sedan vill jag spendera all tid jag kan med mina nära och kära. Jag får leva efter orken och lusten, dag för dag nu. Jag vet inte hur det kommer bli med bloggen. Jag ser det å ena sidan lite som terapi att skriva av mig ibland och jag har lite blogginlägg på lager som jag hade velat göra, så det kanske kommer upp. Men om jag uppdaterar mindre frekvent här och är sämre på att svara på era kommentarer än vanligt (kanske bara publicerar dem och inte svarar på alla) så vet ni varför. Det är slutet som kommer nu och jag vill prioritera min tid.
För tillfället just nu mår jag ganska bra. Jag har inte ont någonstans, jag är relativt pigg, pappa kommer snart förbi på en kaffe och lämnar även lite mat från Ica. Jag tänkte kanske baka ett enkelt (står det i receptet i alla fall?) bröd. Orken är här för stunden.
Agnes, jag har följt din blogg ett tag nu men skamligt nog aldrig kommenterat. Vet egentligen inte ens varför jag inte lämnat en enda rad efter mig då din blogg berör mig mycket. Du skriver oerhört bra och fängslande om ett oerhört jobbigt ämne och ändå får du in din underbara humor i varje inlägg.
Cancer har vi också i familjen, men den som är drabbad är min sambo. Just nu dock cancerfri och jag hoppas vid gud att det fortsätter så och att han någon dag kan få bli friskförklarad och vi kan andas ut.
Det gör mig så ont att du inte kan hoppas på samma sak. Jag vet inte ens vad jag ska säga….herregud varje ord känns fullkomligt meningslöst och barnsligt i sammanhanget. Ville bara lämna en rad efter mig för en gångs skull och säga att du berör oerhört mycket och du är så beundransvärd!